Johans julklapp

Jag fick en alldeles underbar julklapp av Johan. Något som jag önskat mig väldigt länge. Jag ska få sjunga in några låtar i en studio.

Jag var lite dubbel när jag väl såg presenten. Jag blev såklart väldigt glad men samtidigt fick jag en sådan prestationsångest. Jag vill liksom inte sjunga in några enkla trallåtar utan då helst de lite svårare.

Har nu börjat så smått att öva på Christina Aguileras Hurt. Det är den svåraste av alla låtar jag valt ut och jag vill verkligen att den ska bli bra. Jag vet inte heller om jag kan sjunga låten bitvis eller om jag måste sätta låten i ett svep. Om jag måste sätta låten i ett svep gäller det att ha tungan rätt i mun och ha fullt fokus.

Andra låtar jag funderat på är bland annat:

It Can Only Get Better - Gjord av Amy Diamond

Hela Världen För Mig - Gjord av Sanna Nielsen

Let Me Love You - Gjord av Johan Becker

Vi ska även försöka sjunga en duett ihop och då fastnade vi för Stjärnorna - Gjord av Marie Bergman & Roger Pontare.

Om det finns tid över har jag sagt till Johan att han ska få sjunga en egen låt och då blir det nog en låt som Magnus Carlsson har gjort för jag tycker de har lite av samma röstläge. Hans låtar passar Johan bra.

Var precis ute och sprang och det är absolut något jag inte ska göra innan jag sjunger. Inte om jag vill kraxa som en kråka iaf. :)

Vem är jag?

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd. Känner inte igen mig själv.

När jag skulle åka och springa vid Stora Delsjön som jag gjort en herrans massa gånger körde jag fel - inte en gång utan två gånger!!

Jag blir helt dum i huvudet av att gå hemma hela dagarna - bokstavligt talat.

Jag körde helt enkelt fel eftersom jag var så tankspridd. Det händer väldigt sällan annars. När jag äntligen kom fram och skulle börja springa såg jag att jag även glömt att få med mig tidtagaruret så jag fick gå efter mobilen.

Tidigare under dagen när jag pratade med Johan kom jag på mig själv att jag glömmer av vissa ord. Det känns som man inte kan föra ett normal samtal längre. Min hjärna är som kola just nu - väldigt segt.

Det kanske låter roligt när jag skriver detta men jag börjar allvarligt talat bli rädd.

Jag kan så mycket mer än att bara sitta framför facebook eller tjafsa med hundfolk på vovve.net.

Det enda botemedlet som finns just nu mot min smygande alzheimers kallas jobb.

Håller tummarna att 2010 blir ett kanon år!

Smått panik

Börjar få smått panik nu över jobbsituationen. Alla dessa helger innebär att jag är bakbunden att söka och följa upp jobb. Det konstigaste av allt är att jag fortfarande har en anställning. Antar att man får vara glad för det lilla.

2009: Året jag jobbade 4,5 månad totalt. Det suger.

Denna eviga längtan

Och då syftar jag varken på längtan till jul eller Shirley Clamps gamla schlagerdänga.

I förra veckan kunde han ringt allt ifrån onsdag till fredag. Ringer kl 9.30 på fredagen med kompletterande frågor. Skulle återkomma senare under dagen. Satt som en zombie framför telefonen, vågade inte ens dammsuga.

Öppnar mailen imorse och ser ett mail från honom:

"Det kom tyvärr saker i vägen och jag måste meddela att vi inte kommer att hinna gå vidare förrän efter nyår. Hoppas att du kan vänta lite till på besked."

Kul. Not.

Dumle - ett småbarn?

Det slog mig precis när jag läste en blogg om en gammal klasskompis och hennes två små barn. Att ha Dumle är precis som om ha småbarn.

Jag och Johan har inte gjort något spontant ihop på ett halvår nu. Det är ju inte så att man sticker ner på stan för en spontanfika eller att gå runt och titta i affärer bara sådär. Vi har knappt varit på Liseberg heller, trots att vi har entrékortet. Vi borde gå dit nu innan de stänger för juluppehåll för det är så mysigt där.

Vi fick två olika presentkort på restaurang i bröllopspresent som vi heller inte kunnat utnyttja. Eftersom jag själv är en planeringsmänniska känns det dumt att ringa in hundvakt några timmar innan. Jag vill helst att personen ska få veta det minst en dag i förväg. Oftast när man planerar mat så bestämmer man sig inte i förväg om man orkar laga den eller om det blir ett restaurangbesök. Det är ju inte så att man bestämmer att på lördag kl 19 behöver vi hundvakt för då ska vi på restaurang. När lördagen kommer kanske man är sugen på taco hemma istället.

Dumle är jättemysig på alla sätt och vis men ibland känns det hopplöst. Inte nog med att han har separationsångest när jag går ut, han är även rädd för människor han inte träffat tidigare. Han är väldigt nyfiken på dom men när dom tittar honom i ögonen blir han som förbytt och gapskäller rakt ut. Detta hände senast i Nordstan igår när jag miljötränade honom där. En unge gick bara rakt fram till honom och han blev ju livrädd.

Kanske det är så att om man har löst separationsångesten kanske han blir självsäkrare och inte så rädd för människor?

Jag har hört att agility och sök stärker en hunds självförtroende. Sök gör vi varje dag mer eller mindre men agility får han vänta med till våren. Anmälde mig förövrigt till SBK Göteborgsavdelningen men får se om jag kan gå den kursen eller om det blir i Klippan.

Väntar spänt på ett telefonsamtal nu.

I längden kommer det inte funka att ha det såhär med Dumle. Till exempel när vi får barn ska man ju inte behöva försöka hitta hundvakt när man ska till BVC i en timme.

Hur mycket det än kommer skära i hjärtat kommer det aldrig göra lika ont som när vi fick ta bort Laban. Dumle kommer ju finnas kvar fast i ett annat hem.

Nu ska jag gå ut med soporna i två minuter och spela in honom. Håller tummarna!

Dumle och löpning

Dumle har gett mig min löparglädje tillbaka!

Det är så svårt att komma tillbaka när man varit sjuk och/eller förskyld och det är så lätt att jaga tider. Nu har jag sprungit med Dumle både idag och igår och det är jättekul. Jag kan inte hänga upp mig på tider för ibland stannar jag till så han får kissa eller bajsa. Vet inte heller exakt hur långt jag sprungit eftersom jag springer lite vart det behagar och där jag delvis kan släppa honom lös.

Har varit rädd att jag springer för långt med honom och att han inte orkar men han hänger på bra. Beviset att han inte är trött är när han för springa fritt - han springer och accelererar som en tok, ibland ligger han säker 30-40 meter bakom för att sedan kuta ikapp mig.

Nu gäller det att jag bygger upp hans leder och muskler försiktigt - konditionen har han iaf.

Nu är det redan 1 december och på god väg mot jul. Kan inte säga att jag känner någon julstämning än trots adventspyssel igår men det kommer väl i sinom tid.

På onsdag är det en vecka sedan vi kopplade in hundpsykolog nummer två för Dumle. Nu går vi med myrsteg framåt, sakta sakta.

Det kanske lutar åt jobb i Klippan - får se den 11 december.

Rallylydnaden

Fy fan vad arg jag blev i igår torsdags. Det var dags för rallylydnad och jag var noll motiverad. Dels för att kursledare inte är så rolig och att jag vet att detta är inget vi kommer att pyssla med framöver, agility är så mycket roligare.

Jag till och med frågade Johan om han kunde tänka sig att följa med så jag slapp åka ensam. S var hemma sjuk så det blev hennes tredje gång hon missade (av sex tillfällen).

Vi kom precis i tid, 17.30, men när vi tog i dörren var den låst och det var svart därinne. När vi tittade på andra sidan gatan stod det två andra kursdeltagare och huttrade.

Klockan gick och när klockan var 17.40 började jag leta efter hennes telefonnummer i min telefon. Genom ett under hade jag ringt henne torsdagen innan för att meddela att varken jag eller S kom med våra hundar pga kennelhosta. Ingen annan hade hennes nummer och hon hade inte ringt någon av oss heller. Om jag inte hade haft hennes nummer var det meningen att vi skulle stått och väntat i ovisshet då?

När jag ringer så säger hon att hon är försenad för att hon har varit och köpt en bil och det drog över tiden!

Herregud säger jag bara! Om det är något jag verkligen hatar är folk som är försenade och speciellt såna som inte ringer och meddelar varför. Framförallt viktigt vid ett sånt här tillfälle.

Om jag hade varit henne skulle jag varit på plats redan vid 17.15 - varje gång. Om man även är kursledare ser man ju till att ha alla deltagarnas telefonnummer så man kan meddela ifall något hänt.

Hon var hemma nu men satt i bilen för att sticka iväg, dvs det skulle ta ytterligare ca 15-20 innan hon kom.

Jag meddelade dom andra och sen tog jag Dumle runt kvarteret för att han skulle kissa och få upp värmen. En av kursdeltagarna fick springa runt för att hålla värmen, det var säkert 2 plusgrader ute. När klockan var 17.55 ringde jag igen för då hade vi bestämt med dom andra att vi skippar denna gång och vill ha extragång. Då säger hon att vi ska följa med in och prata och att hon kommer alldeles strax. 18.05 behagar hon att dyka upp, dvs 35 min försenad!

När vi är på väg in säger jag att vi har kommit överens med dom andra att vi vill ha en extragång men hon lyssnar inte på mig. Hon börjat tända lampor och plocka fram grejerna. Sen kommer hon med hennes geniala idé om att vi ska köra på till kl 19 idag istället för 18.45 och nästa gång ska vi börja en kvart tidigare. Vi måste alltså kompromissa för hennes misstag - fan heller. Jag säger till henne att jag åker hem nu och att vi ses halv sex nästa torsdag. Men det blir ingen nästa gång - jag tänker inte gå på sista tillfället för jag har tappat suget totalt. 1200 spänn åt helvete känns det som.

När jag pratade med de andra deltagarna så visade det sig att förra gången då jag inte var på plats hade hon också kommit försent 5 min. Man gör inte det som kursledare - så fruktansvärt oprofessionellt.

Irritation

Det finns inget värre än folk som inte svarar tillbaka på mail och då snackar vi om folk man sällan har kontakt med. Nära kompisar är ok och så men man vet ju inte var man har allt annat folk när de inte svarar.

Ett exempel

För några månader sen fick jag ett erbjudande om att få gratis valpkurs. Vi mailade lite fram och tillbaka men sen var det knäpptyst helt plötsligt från hennes håll. För några veckor sen fick jag ett mail igen och nu rörde det sig om gratis vardagslydnad som hon skulle hålla - detta för att hon ska bli färdig och certifierad hundinstruktör. Jag är inte den som var den utan nappade än en gång och gav henne en andra chans.

Hon hade ett startdatum en lördag men hon nämnde inget om någon tid varav jag mailar tillbaka och frågar vart vi ska vara och tiden för detta. Inget svar! Jag anser att det är väldigt oseriöst att inte svara. Jag fick lära mig på Volvo att man har en arbetsdag på sig att svara och om man inte har svaret direkt ber man att få återkomma senare.

Dagen innan det utsatta starttillfället mailar hon igen och säger att hon flyttar datumet en vecka framåt pga återbud. Då blir jag så less på henne pga allt strul så jag skriver tillbaka att jag inte är intresserad längre.

Startdatumet kommer och går varav jag sedan får ett mail från henne där hon undrar varför jag inte dök upp på hennes kurs. Hallå!! Är detta en envägskommunikation eller?

Jag kopierade då mitt gamla mail där jag skrev att jag inte var intresserad och skickar till henne för andra gången. Gissa om hon har svarat på det mailet eller inte?

Bara ett enkelt "ok då vet jag" hade varit tillräckligt för mig.

Just det, att inte svara på mail och folk som avbryter en när man ska prata - det gör mig riktigt irriterad. Oftast brukar jag sluta prata och skita i och säga vad det var jag ville ha sagt. Då behöver de inte få veta vad jag ville ha sagt.

I vissa sällskap kanske jag uppfattas som tystlåten men det beror på att jag oftast blir avbruten där. Överlag uppfattas jag nog som väldigt pratig och social. Hoppas jag i alla fall. :)

Löpningen idag - till slut

Texten nedan är kopierad från min träningsdagbok på Funbeat:

Löpning 27 min

Lugn kontrollerad löpning. Tiden var kass men vad fan - ett under att jag kom ut! Hade under dagen gjort fyra plåtar köttfärspizza och innan jag sprang var jag ute en långpromenad med Dumle på 1h 10 min. Skulle "vila" på sängen och somnade till men vaknade av att Johan tog i dörren. Gött att jag kom ut iaf, nu kan tiden bara bli bättre.

4,72 km

05:43 min/km

10,49 km/h

Kålltorp - korta rundan

Har märkt att löpningen gjort mina bröst mindre. Det slog mig när jag såg ett kort på mig och Johan precis när vi hade träffats. Där såg man en markant skillnad. Har även märkt det på bh'ar och skjortor som passade innan och t o m skjortor som stramade. Fast det gör inget - ganska skönt faktiskt.

Nu blir det dusch och sen Lyxfällan. Får se vad det är för miffon som gör bort sig den här gången.

Dumles psykolog

Idag har hundpsykologen varit här och gett oss massor av bra tips. Nu ska vi testa att ha honom instängd på ett ännu mindre område, dvs hans bädd. Men först fixade jag kompostgallren så att de bildade en hage runt bädden så han blir instängd.

Först och främst ska vi göra hans bädd ännu mysigare så när han låg där med kompostgallren uppsatta gav vi honom massa godis i form av köttbullar - det ska vara mysigt och roligt att ligga där nu.

Nu ska vi hålla på så här tills helgen och sedan pö om pö stretcha tiden. Det gjorde visst inget att man var borta i 5 min eller 30 min. Det gjorde heller inget om han råkade gråta när man gick in - det viktigaste var att man inte ska ge honom någon slags uppmärksamhet och då heller inte ens titta på honom. Nu håller vi tummarna för att detta går vägen. Imorgon ska jag inhandla en ny DAP för det tyckte hundpsykologen var en bra grej.

Det roliga var att på kvällen, några timmar efter att hon hade gått, la sig Dumle i bädden självmant och fick då godis direkt förstås. Sen sprang han dit och la sig och väntade på godis hela tiden. Han fattar vinken väldigt snabbt, han är smart våran lilla fjant.

Hon sa att detta ensamhetstränande kan lika väl ta 2-3 veckor som 2-3 månader - hoppas på det tidigare alternativet.

Pratade med chefen idag och det var inga glada tongångar, eller det var väl som vanligt, inget jobb på gång. Nu har jag tagit ett steg längre i jobbsökandet och sökt ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle söka. Vågar inte skriva ut det på bloggen än dock. Håll till godo! :)

Sjukdom

Hela familjer är/har varit sjuka. Först fick jag feberfrossa och torrhosta sen smittade jag Johan som lyckades med att pressa upp termometern till 38,9 (!) grader - och då är han lågtempare från början.

Till slut så lyckades även Dumle att bli sjuk - han har blivit smittad med kennelhosta så det lär inte bli någon rallylydnad för honom på torsdag då han måste vara symptomfri i minst en vecka. Jag kanske kommer gå dit själv så man inte missar något.

Tycker rallylydnad är sådär - är inte överförtjust med att ha superdiciplin på honom. Att han t ex ska stå i rätt position och följa mig slaviskt - då är det mycket roligare med agility! Ska anmäla mig till våren.

Idag träffade jag S & S för en fika på stan - nu har vi planerat in shoppingdag och julklappshandling i Ullared den 23:e nov.

Agility-Dumle

Är så sugen på att börja med agility nu igen. Dumle kan nog vara ett bra agilityämne. Precis som Laban har han snabbheten. Jag blir den första att anmäla honom till agility nybörjare våren 2010!

Han har de rätta måtten också - nästan exakt som Laban. Han är 40 cm i mankhöjd så han får växa max 2,99 cm till för jag vill ha honom i mediumklassen (Laban låg precis på gränsen på ca 42-43 cm). Han väger ca 10,5 kg så han får gärna lägga på sig två kilo muskler (Laban vägde 12 kg).

Åh vad jag älskar cockrar - precis rätt för agility medium!

Men först ska vi gå färdigt rallylydnadskursen vi är mitt uppe i nu.

Svininfluensan?

Den där jävla mässan! Så här dåligt har jag inte mått på länge.

Helgen tillbringades i horisontalläge mestadels nedbäddad under två filtar och dubbla tröjor. Igår var jag iaf feberfri och idag känner jag inte av febern heller. Däremot känns det som om det sitter två sprängladdningar bakom ögonen.

Att gå med Dumle på morgonpromenaden kändes som att springa ett Göteborgsvarv. Inga hastiga rörelser för då smärtar det i bihålorna.

Inte nog med att djävulen tagit över kroppen - på det kom mensen också. Jippey!

Om det inte varit för drogerna vet jag inte vad jag gjort med feber, huvudvärk och menssmärta. Johan hade inte haft det lätt.

Tacka gud för Ipren!

Dessvärre lurar Ipren mig att jag mår bättre än vad jag gör så jag försökte hjälpa till så gott jag kunde med helgstädningen. Något Johan inte tyckte om. Han ville snarare att jag skulle ligga nedbäddad och ta tempen fem gånger per dag. Fast vi har ett väldigt rent hem nu iaf!

Trött, trött, trött.

Jag är helt slutkörd!

Jag vet inte om det beror på mörkret eller det faktum att jag stått på coachmässan två dagar i rad.

Har nu stått i dessa dagar och representerat vårat företag och våra coachmöjligheter för arbetslösa.

Efter mässan har jag fått gå och lägga mig och sova i en halvtimme för att sedan masa mig ut med Dumle. När jag lunchade tillsammans med Johan idag frågade han mig om jag var ledsen eller något - jag såg ut som någon hade dött. Behöver jag säga att jag sket i löpningen idag? Kommer inte kunna springa förrens på lördag - om jag orkar det vill säga. Att springa på dagtid är inte att tänka på när Dumle klarar max, och då säger jag verkligen max, 20 min. Är fånge i mitt eget hem!

Imorgon blir det iaf sovmorgon vilket ska bli riktigt skönt. Måste åka tillbaka till kontoret för att lämna tillbaka vårat reklammaterial. Efter det ska nog hämta Zorro och gå en promenad och sen blir det rallylydnad med Dumle senare på eftermiddagen.

Vi har som sagt åkt på ett riktigt bakslag med Dumle. När vi lämnade honom igår kväll i 10 min skrek han precis som om han skulle dö! Så pinsamt med grannarna. Jag fattar inte hur vi ska oss vidare. Det blir nog experthjälp nu.

Nu ska jag göra mig lite kvällmat - mackor med ost och kokt ägg. Orkar egentligen inte, är så trött.

Fru Wetterberg

Det var hemskt vad tiden går fort. Längesen jag uppdaterade denna blogg - jag har till och med hunnit och gifta mig och bli fru Wetterberg! :)

Bröllopet var en helt perfekt dag! Vi kunde inte ha haft ett bättre väder. Allt gick verkligen enligt planerna förutom lite strul med bandet. Jag förundras att dagen gick så fruktansvärt fort. Det kändes som om vi var inne i kyrkan i 10 min när vi egentligen var där i ca 40 min. Vi var supernöjda med maten och festvåningen trots att vi hade svårt att få fram våra önskemål till ansvarig innan. Även fast vi lade ner en herrans massa pengar sa vi till varandra efteråt att det var värt varenda krona. Det bekräftades också sedan av att många av gästerna efteråt sa att det var ett av de bästa bröllop de varit på!

Johan är världens underbaraste och romantiska man - vilken tur att jag fick honom på kroken :).

Efter bröllopet åkte vi till Strömstad spa för att gotta oss. Det var jättehärligt! Vi åkte dit på måndagen den 14 september och vi kunde inte prickat bättre. Det var nästan inga folk alls i poolområdet och de olika basturummen. Vi kom dit klockan 12 och började med att käka lunchbuffé. Johan blev lite sned att de serverade fisk och kyckling till lunch men blev desto gladare när han såg att det fanns en kall buffé.

Sen badade vi i flera timmar och satt själva i bubbelpoolen i omgångar. Det var jättemysigt - det kändes som om vi var helt själva vi två. Tydligen är detta spa väldigt populärt men som sagt vi lyckades pricka in rätt dag då inte så många var där.

Sen var det dags för våran behandling som ingick i priset - en "hot stone massage". Det var jätteskönt och något jag skulle välja igen istället för traditionell massage. Speciellt roligt var de att de la en sten mellan varje tå.

På kvällen blev det tre-rätters och sen tog vi upp drinkar på rummet framför tv'n. Dagen efter blev det hotellfrukost - finns det något bättre?

Vi kunde inte haft det bättre - vi hade det verkligen supermysigt!

En perfekt start som nygifta.

Framsteg - kan det ha vänt?

Nu har det snart gått en vecka med uppfödarens tips att ha honom i köket på dagarna när jag är hemma. På söndag är det också en vecka sen vi satte i DAP-dosan.

Körde som vanligt ensamhetsträning med honom idag och gick ut i ca 1 min. Han började gnälla som vanligt men den här gången tittade jag in genom vårat öppna köksfönster och sa "Nej, gå och lägg dig!". Han blev helt lugn och gick verkligen och lade sig. Har nu testat tre gånger med denna strategi och alla gånger har det gått galant - 7 min, 6 min och nu 10 (!) min.
Jag tar på mig kläderna, går ut, låser dörren, går direkt till köksfönstret och säger "gå och lägg dig" - vilket han gör! Sen sover han hela tiden tills jag är tillbaka.
När jag precis låst dörren tittar han efter mig genom köksfönstret precis som att dubbelkolla att jag inte förvunnit.

Det verkar som om han trott att matte försvinner från jordens yta tidigare när jag gått genom ytterdörren. Genom att vänja honom att vara själv i köket när jag är i resten av lägenheten är det ju inte en sån stor grej att jag råkar befinna mig utanför ytterdörren. Han kan ju bara se det som ytterligare ett rum, ett väldigt stort rum dock.

Helt otroligt! Låt oss nu hålla tummarna för att detta är den slutgiltiga lösningen och att han inte genomskådar mig.

En stor sten kommer falla från mitt bröst om detta löser sig!

Denna ensamhetsträning

Ja, vad ska man säga. Vi håller fortfarande på med ensamhetsträning! Trodde aldrig att det skulle vara så här svårt.
I helgen köpte vi en sån där DAP-dosa att sätta i vägguttaget. Har fortfarande inte gett någon lugnande effekt men det kanske kommer?
Vände mig till uppfödaren och hon kom med bra tips. Vi har nu stängt in honom i köket bakom kompostgaller. Det är ju bra för där har han ju även vatten och mat. Vi har gjort en provisorisk bädd av två kuddar och hans filt och han har faktiskt börjat ligga där. Hela syftet med "instängningen" är att han ska separeras från mig - han är så fruktansvärt bunden till mig så det inte är sant. Han går mig i hälarna och när jag nu sitter vid datorn i skrivadets stund ligger han under stolen.
Han har en sån fruktansvärd separationsångest när jag går ut. Han tar till alla röstlägen så man kan tro att det är olika hundar i lägenheten. Det är allt från smågnäll upp till ylande och skall.
Jag tänker inte ge mig - strax ska han in i köket igen. Så länge han står och piper i köket är det ju inte lönt att göra några större "utflykter" ner till ICA eller nåt. Vi får ta det pö om pö helt enkelt.
Det är så jobbigt för det skär verkligen i hjärtat att han inte får vara med mig - tycker så synd om honom.
Men vi försöker intala oss om hur ont det kommer göra den dagen vi i värsta fall måste omplacera honom på grund av detta. Det får helt enkelt inte hända! Vi ska kämpa hårt nu!

Möhippan fredagen den 14 augusti

I fredags skulle jag klippa mig för sista gången innan bröllopet. Hade en tid kl 15 men Sandra messade mig och frågade om jag kunde flytta till kl 14 istället. Eftersom jag fortfarande inte börjat jobba än så funkade det ju utmärkt. Anade absolut ingenting.

När jag sitter där och hon börjar bli färdig går hon och öppnar dörren till salongen då den är låst. In kommer E och jag vet att jag hann tänka "vad trevligt, ska E också börja klippa sig här". Men sen ramlade det in en massa andra kompisar, bl a PW, AE och SS, och då förstod jag. Jag blev helt chockad och kunde inte prata på säker fem minuter - jag bara satt där. Mest chockad blev jag att dom fixade möhippa en fredag. Jag kommer ihåg att jag sa något i stil med "men det är ju fredag idag". Var lite lost i dagarna också eftersom man är ledig.

Det blev lite bubbel och snacks och sen drog vi vidare på stan mot Avenyn. Där stod ytterligare tre personer, HL, SE och LR, och väntade.
Jag fick blunda varav de snurrade runt mig och sen åkte jag upp i en hiss. När jag kom in i rummet kände jag en viss doft som jag direkt förknippade med massage - och det blev det!!
De körde en slags torrborstning först för att sedan massera med olja.
Jag hade en handduk över ögonen och rätt som det var viskade tjejen " nu tänkte jag ge lite bröstmassage". Eeeh OK då, sa jag. Det var ingen höjdare då det var obekvämt och gjorde lite ont. Efter två timmar var vi färdiga och då var man rejält mör. *SK fick t o m träningsvärk efteråt*. :)
Vi fortsatte våran vandring på stan och hamnade till slut utanför Star Bowling - nu blev det bowling!!
Jag är ju så jäkla kass på bowling så det var inte så roligt när klotet gick ner i rännan gång efter gång. Tror jag garanterat kom fet-sist. Det var desto trevligare efteråt då vi satt ner i någon timme och pratade. E beställde in lite snacks och det var behövligt för nu var man hungrig!
Vi började prata, av någon anledning, om mat och restauranger och jag frågade SK om hon varit på Manana vilket hon aldrig varit. Då sa jag, "vi bara måste gå dit någon gång!!". Och hon "hehe, javisst". :)
När vi lämnade Star Bowling och gick uppför Kungsgatan fattade jag snart att vi verkligen skulle till Manana - mitt favvoställe!! :)
Jag hoppas alla uppskattade Manana lika mycket som jag gjorde/gör.

Alla var både mätta och trötta efteråt så det blev ingen utgång. SS föreslog att vi skulle gå ner till Packhuskajen och se Larz Kristerz. Jag, SS, SK och PW gick ner och glodde lite. Jag tog en svängom med SS men det var så trångt så vi lämnade väl stället efter trettio minuter. Sen styrde vi kosan hem. Jag och PW blev hämtade av Johan och M. Vilken dag!

Jag är så superlycklig och glad att så många som åtta personer ville vara med på min möhippa! Tack alla söta, fina tjejer!
Puss & Kram på Er!

7 + 4 min

Detta måste dokumenteras - han klarade idag att vara själv i 7 (!) minuter utan ett endaste ljud.

Testade precis 4 minuter och det gick också galant.

Denna vecka ska jag ut på Sveriges vägar - eller ja, en del av den iaf. Idag ska jag ända till Skillingaryd i Småland och imorgon bär det iväg ner till Skåne till Åsarp.
Det är i Hundfrämjandets tecken jag beger mig ut.

Total eclipse of the heart

Jag måste bara länka till denna - den är så jäkla rolig.



I lördags var det Madonna med E. Johan blev avundsjuk att jag fick gå gratis med E så han skaffade sig en biljett han med för 425 kr på blocket.
Tur var väl det att vi kom så billigt undan för det var verkligen ingen höjdare. Jag tyckte bäst om låtarna "4 minutes", "Give it to me" och "You must love me".
Hon behagade att komma ut 21.50 när biljetten sa 20.00. Det var ett märkligt abrupt slut där hon sa typ"this is it, goodbye!" sen stod det "game over" på storbildsskärmarna. :/
Nu har man sett henne live i alla fall.

Igår skulle vi vara duktiga och göra matlåderace. Johan gick på korv stroganoff och jag skulle göra skink- och potatisgratäng. Efter jag skalat upp tre kilo potatis skulle jag skiva alltihopa. Dum som jag var tog jag våran slöaste kniv och vässte den lite. Kom nog till potatis nummer tre sen var det kört. Ja, jag slant och istället för skivat potatis blev det skivade fingrar - aj aj!! Kniven gick över vänster pek- och långfinger mot nageln. Värst drabbad blev pekfingret.
Det slutade blöda bara efter ca fem minuter så jag konstaterade att det nog inte var så djupt. Jag hade ingen lust att åka till akuten och vänta i fem-sex timmar som Johan fick göra förra gången så jag spolade rent det ordentligt med vatten och drog förband och fingertuta över.
Idag använder jag mig av kirurgtejp och har liksom klämt ihop såret så det inte glipar.
Fick flytta fram tiden till min manikyr på torsdag - inte så skönt att smörja in händerna och måla naglarna med ett skärsår precis intill nageln. Hoppas det läker fint till bröllopet bara!
Behöver jag säga att jag gjorde färdigt gratängerna när det slutat blöda!? - Envis som jag är.

6.30

Igår ställde jag klockan på 6.30 och idag steg jag upp utsatt tid. Ja, ni såg rätt 6.30 på morgonen. Alltså enda chansen att komma ut och springa när man fortfarande hade hundvakt, dvs Johan ligger och sover innan han ska till jobbet. Dumle känner sig inte ensam då trots att husse ligger "medvetslös" och sover i sängen. Sen när Johan kommer hem finns ingen tid för löpning då vi ska ha hem folk och grilla lite.

Nu ska jag ta ut honom, käka frukost och dricka kaffe. Sen kanske jag lägger mig igen - men bara lite.

Glömde förresten skriva vad jag fick av Johan i födelsedagspresent;
En svart pennkjol och en kofta i varma lila färger. Dessvärre tyckte jag inte om modellen på kjolen så det blir till att byta den till helgen då jag kan ta mig in till stan. Den stod liksom ut som ett tält eller en ballong. Stackars Johan men det kunde ju inte han veta. Ska nog kolla efter någon partytopp eller klänning.

Min födelsedag!

Igår fyllde jag 28 år! Är man vuxen nu då?
Johan firade mig genom att ge mig frukost på sängen - salami- och briebaguette och latte från la pain francais. Jättemysigt! Speciellt mysigt att han låg kvar hos mig trots att han skulle till jobbet.

På eftermiddagen var det avslutning på valpkursen, vi kom tvåa på tävlingen - fast det gjorde ju alla andra också förutom ettan förstås. Våran cirkuskonst vi skulle lära oss var att han skulle nicka. Det gick hjälpligt fast vi fick full pott på det ändå. De andra fuskade ju och styrde hunden med godis men jag körde utan fast med hjälp av klickern. :)

På kvällen lämnade vi Dumle till S och Humla för att åka till restaurang Da Vinci i Linné.
Vi åt trerätters och utnyttjade Enjoy. Det blev vitlöksbröd till förrätt, oxfilé och rödvinssås till huvudrätt och panna cotta till efterätt. Man blev inte så där äckligt supermätt efteråt vilket var bra.
Jag tog tillfället i akt att sticka förbi 4-Gott på vägen eftersom det ligger så nära. Köpte med lite godis till S för det tycker jag hon förtjänar nu när hon hjälpt till så mycket. Hon ska även hjälpa mig med Dumlepassning på lördag då Elin tar med mig till Madonna - whiihoo! =)

Nu när man är 28 borde man väl vara vuxen - det roliga är att man trodde det när man var 18, dvs för 10 år sedan. Här kommer lite information om vad jag tyckte och tänkte när jag var 18 år hämtat från ett community som då hette Skunk.

Jag är en tjej på 18 somrar som bor i Töreboda.
Mitt stora intresse är musik och att sjunga.
Jag älskar djur och min mysiga kille Tobias.
Här kommer lite kulig information om mig:
Hårfärg: blond
Ögonfärg: blå
Längd: 169
Vikt: ca 60
Stjärntecken: Lejon
Drömmar: lära mig spela piano, tala franska, sjunga bättre
Bästa lästa bok: Onskan av Jan Guillot
Dryck: Pepsi, Baylies, vin
Färg: Blå (svart, vit)
Djur: alla djur
Hatar: Djurplågeri, sura uppkäftiga människor, äckliga gamla pedo
gubbar
Idoler: Celine Dion, Mariah Carey, Whitney är också bra men väldigt
divig
Älsklings låt: ”Then you look at me”, Ne partez pas sains moi”,
”Be the man” : Celine
Tidning: SOLO, Silicon
Röker: Nej, fy fan
Dricker: Hmmm.. Ja för mycket
Medlem i: SOLO, Vevay
Radiostation: Energy, Megapol
P-piller: Ja, Mercilon 28
Smink: Concealer, mascara och rouge
Kläder: Jeans, linne, kofta, klassiskt
Tatuerad: Ja, kinesiskt tecken som betyder mod
Spelar: apa, lite gitarr
Godis: choklad, smågodis
Högtid: Jul
Maträtt: Kebabpizza, kotlett sås pommes strips
TV-program: Talk-shows, Voxpop OBS: ej såpor
Årstid: Vår
Blomma: ros, löjtnant hjärta, viol
Ämne: för tillfället djurkunskap
Framtidsplaner: Flytta ihop med Tobias och så småningom förlova oss,
plugga vidare på basår, sedan söka vidare till kemi-,livsmedels
ingenjör eller agronom.
Motto: Var positiv, tro på dig själv så blir du automatiskt självsäker!!

Framsteg och funderingar

Vi provade precis ensamhetsträning på Dumle där både jag och Johan gick ut. De sista gångerna har han gråtit i ca tre minuter sen har han tystnat. Nu var han knäpptyst! Vi var ute i ca fem minuter och jag ringde upp hemtelefonen innan vi gick ut för att höra om han var ledsen men inte ett ljud. Äntligen ser man lite framsteg.
Snart kanske jag och Johan kan vara ute en timme och springa tillsammans eller dra ner till Lotta på Liseberg utan hundvakt.

Igår fick vi den nya kyl och frysen. Jag var tvungen att hänga om dörren på kylen vilket var lättare sagt än gjort. Självklart hade de används sig av specialskruvar så jag var tvungen att sticka ner till Järnia för att skaffa torxbits. Efter lite tjafs och gnäll, mest från min sida, stod de färdiga i köket och vilket lyft det blev sen. Det gav en mycket fräschare känsla i hela köket och det gör ju inget när man ska sälja lägenheten så småningom.

Jag undrar egentligen vart man ska ta vägen i framtiden - man kan ju liksom inte köpa ett hus vart som helst. Husen ligger på runt tre miljoner och uppåt här och det betyder att man måste ha en handpenning på 300 000 kr - minst.
Vi vill både bo någorlunda centralt eller ha nära till skola/dagis och mataffär. Jag vill även ha nära till strövområden eller skog där man kan springa någon slinga då och då eller gå en långpromenad med Dumle utan koppel.
Jag vill att mina barn ska få uppleva allt jag fick uppleva som liten. Att man gick och plockade blommor längs vägkanten och hälsade på kossor i hagen - det finns inte inne i centrum precis.
Vi har funderat på både Kållered och Lindome men jag har även spanat i Öjersjö och runt Delsjöarna.
Jaja, vi får se vart man hamnar som sagt - det är ju inte aktuellt att flytta innan man skaffat barn och inte direkt efter heller.
Vi får se när vi har 300 000 kronor på fickan.

Pengarna flödar

Hade önskat att pengarna flödar in och inte ut som i detta fall. Har spenderat ca 11000 kr nu på förmiddagen -inte illa pinkat.

När jag trimmade Dumle igår kväll såg jag att han hade blivit värre i öronen. Det var inte bara en massa vax - nu var han även röd och svullen i ena örat. Han kliade sig t o m så mycket att han fick ett mindre skrapsår i örat som började blöda.
Klockan 10.00 idag var vi hos veterinären i Sannegården som konstaterade att han fått öroninflammation. Stackars liten!! Nu ska han få droppar i öronen två gånger om dagen i tio dagar. Vi köpte även förebyggande örondroppar som han ska få ca en gång i veckan hädanefter.
1000 kronor fattigare!
Jag som var så rädd för våteksem då Laban hade problem med det - kanske man fått en "öronhund" nu?

De andra 10 000 kronorna gick åt till en ny kyl och frys från Elgiganten. De kommer och lämnar den till oss på måndag eftermiddag. Som tur är tar de även med de gamla kyl och frysen. Hade inte varit kul att asa med dom till tippen - speciellt inte i en liten VW Polo.
Årtalet är ju 1992 på dom så de har nog fått gjort sitt.

Snart bär det iväg till den eventuella daghussen. Sen valpkurs!

Miljöträning

Idag fick Dumle lite miljöträning i att åka spårvagn. Han var lite rädd när han skulle hoppa på så jag fick hjälpa honom in. Sen var han supertuff - tuggade på sitt ben och allt.
När vi sen skulle åka tillbaka och väntade på 3:an var han så fräck att han hoppade upp mot en tjejs ben så hon blev rädd. Undrade varför han gjorde så men såg snart att hennes tjejkompis prasslade med en tuggummipåse - han trodde ju att hon skulle ge honom godis! :)
Det var inga problem att hoppa av spårvagnen heller - bara hoppa ner för trapporna mot nya hundäventyr.

Våran kyl är helt kass nu. Skulle ha mjölk till kaffet i morse varav jag öppnar en oöppnad förbackning. Jag fick ingen mjölk utan en grynig sörja i kaffet.
Åt min vanliga fil som jag brukar göra. Frukosten smakade lite konstigt men jag tänkte inte så mycket på det. Man har väl fått en och annan halvkass hasselnöt i müslin ibland. När jag senare luktade på den så lukade den härsken. Även Johan luktade och ryggade tillbaka.
Man har liksom inte lust att hosta upp runt 10 000 kr när bröllopet sker om drygt två månader.

Våran fotograf var på besök så vi fick visa vart vi har tänkt oss att fotograferas. Han tyckte vi hade bra idéer så det kommer bli kanon.

Imorgon ska vi träffa våran eventuella daghusse till Dumle. Det är en äldre herre som redan pensionerats. Han hade nyligen tagit bort sin hund, som också var en cocker förövrigt, och tyckte det kändes tomt. Håller tummarna att han är bra för han var billig - bara 1000 kr/mån heltid!

Nu ska jag forsätta på mitt kaffe och en ny god chokladsort som S introducerade på senaste tjejmiddagen - nämligen citron- och ingefärachoklad. Den kan jag rekommendera!

Dumles stora dag

Idag hände det! Dumle gjorde det - utan att ens tänka på det själv. Han lyfte på benet!!

Som tur var såg både jag och Johan det eftersom vi skulle gå runt Överåsvallen och leka sök mm. Trodde det skulle ta tills han var sex-sju månader som Laban eller kanske ännu längre.
Så nu är det alltså konstaterat - Dumle är stor pojke nu!

Valpkurs och stackars bil

Var på valpkurs igår för andra gången. Det är verkligen en kanonkurs - det är inte bara sitt och ligg man tränar in.
En övning som jag blev speciellt förtjust i kallas "skvallerträning". Det går ut på att hunden ska ta kontakt trots en störning. Om Dumle t ex ser en annan hund ska han ta kontakt med mig först. Man belönar honom helt enkelt då han står stilla innan han sätter av emot den andra hunden. Tills slut kommer han vända sig om och titta på mig först för att tänka "ge mig godisen". :)
Vi har även lekt en ny lek som kallas"godistuvan" - den funkar varje gång. ;)

Blev sur på honom häromdagen då han har börjat jaga fåglar *hallå man är ju fågelhund!* så skvallerträning kommer komma väl till pass i dessa situationer.

Stackars, stackars min bil. I Måndags förra veckan hände det en olycka. Jag hade varit nere och handlat chips med mera till Johan och hans kompis D som skulle kolla på fotboll. När jag kommer upp för trapporna så står grannen utanför med sin bil plus hennes kompis bil och säger "är det din bil" och pekar på min bil. Trodde jag stod för lång ut så jag frågade om jag stod i vägen eftersom hon höll på att flytta.
Hon hade alltså lastat bilen full och skulle bara slänga soporna och sticka. Hoppar ur bilen, lägger inte i växel, drar inte åt handbromsen!!
När hon slänger igen dörren sätter hon bilen i rörelse. Hon ser bilen i ögonvrån som sakta men säkert börjar rulla varav hon kastar sig in i bilen som värsta super women! Försöker trampa på bromsen, vilket inte är så effektivt då bilen är avstängd, och drar i handbromsen - men försent!! Pang, pang, pang - i min dörrsida!
Det blir till att byta hela dörrparet på vänster sida plus att de får utföra någon slags plåtslageri och omlackering i nedre högre hörnet vid bakdörren - SUCK!
Jag fick en tid den 5 augusti där de ska titta på den - alltså bara titta på den! Kanske i slutet av augusti kommer jag få en "hel" bil igen.
Okey, det värsta är inte att åka och lämna/hämta bilen - det jobbigaste är att jag inte kan stå med lånebilen gratis ute på gatan. Det blir till att mata automaten med mynt efter mynt - och det kommer inte jag betala!
Jag kunde inte bli sur på henne - man har ju själv gjort misstag. Man får vara glad för att ingen kom till skada - hon kunde lika gärna fastnat kanske med benen mellan min och hennes bil. Bilen kunde också skenat ner för trappan lagom där Johans kompis D kom (som förövrigt såg allt hända).

Stackars bil som varit med om mycket - backade ju även in med bilen i McDriven i Vårgårda men det är en annan historia. Hoppas ingen frågar vad bilen varit med om när jag ska sälja den. Ska nog aldrig köpa en splitter ny bil igen!

Dumle har funnit en ny kompis - en bästa kompis faktiskt. Det är S hund Humla. De fungerar superbra ihop och leker ihop som om det inte finns en morgondag. Även jag har funnit en vän i S vilket är kul för vänner kan man inte få för många av :). Vi ska passa varandras hundar nu i helgen. Jag ska passa hennes Humla på fredag och hon byter av mig på lördag och söndag för då ska vi till Töreboda och fira mina bröder plus pappa. Vi åker senare till Lidköping för mamma har fått två biljetter till Diggiloo på Läckö slott. Hon ska nämligen uppträda med sin gospelkör där som mellanspel och fick därför dessa gratisbiljetter. Tack mamma!
Hade kunnat ta med Dumle till Töreboda men eftersom vi inte hade hundvakt i Lidköping blir det bäst att han stannar kvar i Götet.

Boxertiken Zita har äntligen hittat ett nytt hem men inte genom min förtjänst på Hundfrämjandet. Hade en visning inplanerad imorgon där vi skulle åka ända upp till Bäckefors i södra Dalsland - en liten nätt resa på 14 mil och ca 2 timmar på vägarna - enkel resa.
Imorse/förmiddags ringde intressenten och ställde in visningen. Hon hade funnit en knöl på hennes nuvarande tik och skulle ta henne till veterinären. Hon ville därför avvakta med ny hund. Om det är sant eller inte vet bara hon.
När jag då skulle ringa till Zitas mattes dotter och tala om att visningen blivit inställd visade det sig att en bekants bekant till Zitas matte hade sett Zita och ville ha henne. Slutet gott allting gott! Det var nog tur det för det har varit jättesvårt att hitta ett hem till henne. Kollade databasen och jag har varit i kontakt med inte mindre än 42 intressenter - minst! Har ju även plockat bort folk från våran databas som av någon anledning inte längre vill stå kvar där.
Jag hoppas min nya omplaceringshund blir något enklare. Helst en labrador eller jack russel, typ.

Ikväll är det tjejmiddag hos Proppen. Det blir vin och trevligt sällskap - fan vad kul!

Renoveringsdax?

Fick en sån lust att börja renovera igen. Vi skulle behöva ta tag i hallen och klädkammaren. Nu känns det som om vi bara tryckt in massa saker där. Det finns stora möjligheter att rensa ganska så hårt. Även förrådet skulle behöva en omgång.

Tänkte börja så smått nu när jag ändå går hemma. Vi behöver åka med en del skit till tippen.
Blev så inspirerad av J som sorterat igenom hela hennes datarum ändå ner till skruvar i rätt fack osv.

Min ambition är att riva väggen till klädkammaren och få ett "halvt" rum extra. På motsatt sida som vi har garderoben i sovrummet skulle vi även där sätta upp en garderob, kanske med spegeldörrar. Vi kanske t o m får plats med fåtöljen i hörnet i hallen så det slipper se så ihoptryckt ut i vardagsrummet.

Gick förbi Colorama på Danska vägen igår med Dumle efter att vi hade varit på djuraffären Vildas och såg en jättefin tapet. Är tveksam till att Johan gillar den men man vet aldrig. Den var ganska ljus med fåglar på.

Visningen av Zita blev inställd idag. Intressenten ringde imorse och sa att de ångrat sig för att de håller på att flytta, det skulle bli för mycket jobb men till hösten var de intresserade igen. Strulpellar!
Fick tag på en ny tjej som verkade vettig. Hon bor 19 mil från Göteborg så det får väl bli att mötas på halva vägen om hon är intresserad av visning. Hon skulle ringa tillbaka till mig efter att ha kollat på hemsidan.

Har inte sprungit sen jag hade kramp i vaderna - det har varit alldeles för varmt. Men ikväll kanske jag ska ta en runda nu när visningen blev inställd. Det får bli sent i såna fall, kanske vid 21 p g a värmen.

Igår var Dumle stora pojken - jag drog en mjölktand på honom. Snart lyfter han väl på benet också när han kissar. =)

Nää, om man skulle pressa lite i solen - men först solkräm!!

En löparberättelse

Huvudsyftet med den här bloggen har väl inte följts till punkt och pricka - det har blivit mycket hund- och jobbsnack men nu tänkte jag dra lite löpsnack.

Jag sprang idag men det gick inget vidare - redan efter 5-6 min började jag få krampkänningar i vaderna men jag tyckte inte det gick för snabbt.
Sprang ner till Ullevi - där de var i full gång att fixa inför AC/DC. Var helt lost innan vad som var i görningen. De är ju inte mina idoler om man säger så. Kom på det sen när jag såg de stod och sålde AC/DC t-shirtar.
Sprang på Nya Allén mot Sprängkullsgatan och korsade Avenyn - kollade på klockan, runt 16 min, och fortfarande krampkänningar trots flack bana. Detta bådar inte gott!! Kan det nu vara så att jag börjar få dåligt järnvärde igen!? Vid samma tidpunk förra året började det på samma sätt - med kramper i vaderna. :(

Hela vägen upp för Övre Husargatan och mot Linnéplatsen krampade det. Jag fick "fuskstanna" vid flera rödljus och då kändes det lättare när jag drog igång igen.
Sen började den värsta stigningen - från Linnéplatsen upp till Guldheden och Wavrinskis plats - den är inte att leka med när man redan har ca 5 km i benen - inte konstigt att det krampade.
Under hela rundan var det regn i luften men ändå bra väder, inte för varmt.
Hade funderingar att äta frukost på uteplatsen imorse. Tillbaka till Ullevi började det spöregna - det verkade t o m som om det kom hagel eller också var det väldigt stora regndroppar. Sista 2 km kände jag mig fräsch i benen och det rullade liksom på. Flåset var det aldrig några problem med.
Klockan stannade på 58:20 efter 10,19 km, dvs 5:43 tempo - Inte nöjd!!
Ändå var det den bästa tiden jag sprungit denna sträcka - den är ju dock ganska krävande upp till Guldheden.
Blev ännu blötare när jag gick uppför Wrangels trappor. Det var skönt med en varm dusch efteråt.

Körde ju intervallträning på Friskis Turion i tordags - kanske kroppen hade behövts mer vila? Har förövrigt aldrig varit så svettig på ryggen efteråt som jag var då - blev själv förvånad.

Nu ska kroppen få vila till på onsdag och då ska jag köra ett enklare pass på ca 6-7 km.
Jag passade på att ta två stycken Duroferon för säkerhets skull. Kanske inte min kropp klarar av den träningen jag utför utan extra järn. Krampkänningarna kanske är ett första steg att tala om att jag får ta det lugnare?

Blir bara så trött, det känns så orättvist! Är avundsjuk på alla de som bara springer på och blir bättre och bättre. Jag skulle bli överlycklig den dagen jag kan springa 7-8 km i 5-minuterstempo.

Nu ska jag kanske inte dra för snabba slutsatser - kanske jag gick ut för hårt? Kanske kroppen behövde mer vila sen intervallträning? Jaja, vi får se vart det slutar - jag ska i a f lyssna mer på kroppen den här gången.

Förövrigt grät Dumle i 45 min när jag var borta - nu är han lugn igen.

Midsommar

Vi spenderar midsommar själva hemma. Vi tog det valet eftersom vi inte vill åka runt med Dumle nu när han är så liten. Han var tillräckligt rädd på lördagen när det var fest i Klippan.

Vi fixade i ordning lite midsommarmat som vi ätit redan två gånger idag. Snart väntar glass, jordgubbar och grädde. :)


Ska se om jag ska lära Dumle klickern. Är rädd att jag lär honom för många saker på en gång. Han kan nu sitt, ligg och nästan rulla runt.
Det finns ju så roliga saker man kan lära honom - t ex blåsa bubblor i en skål.

Vi var precis ute med honom och körde lite inkallning. I samband med inkallningen vill vi att han sätter sig ner innan han får godiset. Man märker så tydligt när han blir trött i huvudet - när man vill att han ska ligga ner och han bara tittar på en, stackarn.
Han är nu helt rumsren kan man väl säga. Han bajsande bara inomhus på söndagen när vi kom hem men det räknas ju nästan inte. Han ligger gärna kvar och myser i sängen länge på morgonen.
Nu är det bara det jobbigaste kvar - ensamhetsträning. Som sagt han är väldigt "mattig" och när jag gick ner till affären gick han omkring och smågrät hela tiden även fast Johan var hemma.


Har ett till konsultbolag som är intresserade som troligtvis kommer kalla mig till intervju. Peter på jobbet hade också något på gång dit han skickade mitt CV - det var på specialvagnar så om jag får det uppdraget kommer jag nog tacka nej till de andra eftersom det vore kanonkul att jobba där.
Jag kom på att jag även skulle kunna tänka mig att jobba som kvalitetstekniker - har ju redan jobbat med kvalitet så det vore kul och intressant att bredda sig.

Har varit ledig hela veckan men den har gått åt till att ringa intressenter ur Hundfrämjandet databas. Det blev alltså ett nej på Zita från intressenterna i Floda. Har nu ett par på gång utanför Mark (Skene?) men de kan bli strul eftersom de inte hade de 3500 kronorna vi på Hundfrämjandet tar ut vid en omplacering. Ska ringa och följa upp detta på måndag eller tisdag.

Ringde en knepig människa häromdagen. Ringde från mobilen och han pratade säkert i 20 minuter. Han hade haft en hund tidigare men den var för krävande rent motionsmässigt och behövde mer än hans "20 minuters promenader". Det var även oklart hur många hundar han hade för ibland hade han hand om både dottern och sonens hundar. När jag nämnde att vi tar ut 3500 kronor började han bli slingrig. Jag hittade till slut på att hundens matte gått vidare med annan intressent. Skrev ett mail eftersom jag visste att han skulle tjata. Tog inte ens fem minuter innan han ringde min mobil men jag svarade inte.

Dumles första dagar

Jobbade min sista dag på Volvo i fredags så jag stack vid 12-tiden så åkte vi direkt ner till Klippan.
Väl hemma i Klippan sitter det en liten fjant i knät på Johans pappa. Han verkade jätteframåt och kom och hälsade direkt.
Han var duktig med kisseriet men "råkade" bajsa några gånger inne den första dagen.

Lördagen var jobbig. Det var firmafest och det kom mycket folk. Han morrade och skällde i rädsla på dom som ville hälsa så han fick tillbringa kvällen i mitt knä.

Söndagen blev en första lååång tur i bilen vilket han inte hade några problem med. När vi kom hem ville han inte kissa. Jag tror han höll på sig i säkert 8 timmar när det till slut blev övertryck och han kissade i cirka 30-40 sekunder.

På måndag morgon var det likadant. Det tog säkert 20 min innan han vågade kissa och bajsa. Allt omkring är så otäckt och det är ju farligt att kissa!

Idag gick mycket bättre - tog bara ca 5 min innan allt var avklarat. Vi gick rundan runt Slätten i 5-10 min.
Johan jobbar fortfarande så när han tog på sig ytterkläderna ville Dumle självklart följa med. Det var inte mycket att be för så jag fick ta på mig kläderna jag med och ta ut honom. Det är nog lika bra att jag går upp när Johan sticker - då vänder jag inte för mycket på dygnet.

Förövrigt kan Dumle både sitt, ligg och ordet nej. Han är också ganska duktig på inkallning men bara när det vankas köttbullar.
Han är en riktig liten tuggis och tuggar på det mesta. Det gäller att ha koll på honom. Eftersom han vet ordet "nej" så säger jag det när han t ex biter på en kudde - då slutar han och tittar på mig med stora ögon. :)

Eftersom han är väldigt "mattig" släpper han mig inte ur hans synfält. Han har dock börjat göra framsteg genom att springa iväg och leka med leksakerna i hallen när jag t ex är i köket.
Vi kan inte lämna honom ens i 30 sekunder förrens han börjar gråta. Duschade igår med öppen dörr men då grät han också.
Han behöver känna sig trygg här hemma innan vi börjar med ensamhetsträning.
Man känner sig lite bunden men detta är ju bara en övergångsperiod.

Idag ska jag klippa mig hos S och sen ska jag på avdelningsmöte på Rücker Nord. Spännande att höra var chefen har att säga.
Johan hämtar Dumle hos S så han slipper vara själv.

Igår var jag med min första omplaceringshund, Boxertiken Zita, på visning. Ska ringa alla parter på onsdag igen. Tveksamt om det blir ett ja.

Dumle/Bröllopssång/Hundfrämjandet/Långlöpning

Till skillnad från förra helgen har inte denna helg varit lika varm - snarare blåsig, kall och regnig.

Nu börjar det närma sig - 5 dagar kvar tills vi ska hämta Dumle!

Jag frågade efter hans halsmått fån uppfödaren vilket var ca 27 cm - det är inte mycket. Tänkte gynna Vildas på Danska vägen och köpa alla leksaker och halsband där men de hade givetvis stängt på nationaldagen. Det visade sig att en massa andra ställen också hade stängt för röd dag så det fick bli zoo-affären i Coophuset på Backaplan. När jag väl har bestämt mig för att göra göra något, i detta fall köpa ett halsband, kan jag inte vänta tills nästa vecka - det ska göras nu!
När jag höll upp halsbanden var det så små, så små i halsen. Det är svårt att föreställa sig hur smal han är runt halsen.
Vi köpte även lite tuggben till honom. Leksakerna var ett mjukisdjur som pep i form av en älg och en mindre boll som också lät.

Det sket sig med bröllopssången. Eller rättare sagt jag tackade nej.
Det har varit ett jäkla hattande fram och tillbaka när vi skulle träffas. Vi kunde absolut inte träffas hemma hos någon utan det var tvunget att vara i kyrkan. Med det blir man ju låst till ytterligare en person, i detta fall vaktmästaren.
När det till slut gått 3 veckor och det såg ut som vi hittat en tid så ringde tjejen upp mig som skulle gifta sig. Hade missat samtalet så hon pratade in ett meddelande och ville bara bekräfta att vi skulle ses den tiden vi bestämt på mailen. Kan tilläggas att vi bara haft våran konversation per mail - jag hade inte hennes telefonnummer.

Ringde därmed tillbaka för att stämma av lite saker. Hon börjar med att det hade skitigt sig igen med den tiden - typ femte eller sjätte gången gillt. Men det var inte därför jag tackade nej i allt detta velande. Det visade sig att jag skulle sjunga två av låtarna till bakgrundsmusik - vilket hon inte alls nämnt i några mail. Det betyder att jag skulle få sjunga en av låtarna i huvudklang, väldigt högt, utan att ha möjlighet att sänka något. Eftersom denna låt är gjord till en kille passar den inte till naturligt till mig.
De låtarna jag skulle sjunga var Hallelujah, För kärlekens skull och Du är allt.
Den sistnämda låten skulle vara hemlig för hennes blivande man. När jag frågade henne hur hon ville att den skulle framföras hade hon inte funderat på det. Det betyder att jag antagligen hade fått sjunga den a capella då hon fortfarande inte hade frågat kantorn.
Snacka om strulpellar!
Om det ska bli någon ordning på detta i framtiden behöver jag ha någon som kompar mig och inte lita på att de som ska gifta sig fixar fram kantor.

I fredags var jag ute på mitt första uppdrag på Hundfrämjandet. Det var min kollega T som skulle ha visning på rottweilertiken Zanja.
Vi blev upphämtade på Backaplan av ägaren för att åka till Tjörn. Väl där fick alla träffa varandra. De verkade jätteförtjusta i henne. Vi satt och fikade ett bra tag och pratade om Zanja. Sedan gick vi en liten promenad så alla fick "känna" på henne. Jag är ganska säker på att det blir ett ja från båda parter. Det enda som vi reagerade över var att mannen i huset gav henne godsaker hela tiden - det var först massa fläskfilé från gårdagen, sockerkaka, kaka och sockerbitar. Allt detta godis resulterade i lös mage för Zanja när vi gick våran promenad.
Antar att vi får försöka säga på ett snyggt sätt att det inte är ok men så mycket godis och framförallt inte sånt godis så som kakor.

Igår sprang jag mitt första långpass efter Göteborgsvarvet. Känns nästan värre i benen idag än vad det gjorde efter varvet. Tror det beror på att denna sträcka jag sprang är betydligt mer kuperad. Sprang till Skatås, sen på åttan och vidare runt lilla Delsjön. Totalt 21150 m på 2h och 6 min, dvs strax under 6 min tempo. Helt OK!

Mammas dag + intervju

Idag är det mors dag.
Mamma är så cool - hon har varit på dejt igår och det var hur länge sen som helst hon var på en sån. Han är halvitalienare och bjöd ut henne på restaurang med mat och öl och sen satt dom och pussade på varandra hela kvällen. :)

Hela helgen har vi varit placerade på uteplatsen - vi har sol från 10-tiden till 17.30. Riktig hetta!! Det har varit molnfritt hela helgen med 23 grader i skuggan.
Nu kommer jag precis från uteplatsen men ett glas rött i handen och magen full av grillat kött.

Fick två nötköttbitar av pappa som vi har tänkt grilla ett bra tag nu men det har inte varit väder. Det kommer från en liten kviga som M har fött upp. Hon ville inte växa till sig men efter slakten visade det sig att hon var ganska stor ändå. Hon hade stått intill två andra storväxta nötkreatur som gett intrycket att hon var mindre än hon var. Det var ju bara bra för pappa!

Var på en intervju i fredags. Det kändes bra även fast han inte hade något konkret till mig. Hade bara skickat en spontanansökan och fick napp efter 3 (!) timmar. Skickade vid 13-tiden och vid 16-tiden fick jag tillbaka om jag kunde komma fredag kl 10.
Jag tog ledigt halva fredagen för att besöka dom.
Intervjun var inte som en vanlig "berätta vad du gjort/dina bästa sidor/dina sämsta sidor" osv. Vi snackade mest och det visade sig att vi kände en del gemensamma folk. Självklart frågade han vad jag ville jobba med i framtiden.
De verkar riktigt vettiga - de har andra krokar ute förutom fordonsindustrin och det tycker jag är jättebra. Han skulle höra av sig om några veckor och han ville att jag skulle höra av mig om jag skulle ha något annat konkret på gång. Ska nog följa upp detta efter två veckor.

Jag är så insnöad på att jag vill bli projektledare - kanske jag ska vidga mina vyer? Jag vet att jag är jäkligt duktig på att driva igenom saker, jag bangar inte för att fråga eller ringa upp en krånglig leverantör och mina vänner beskriver mig som otroligt ambitiös. Jag vill jobba när det stormar omkring mig eller när jag har mycket att göra. Dötid är jag inte mycket för.
Det händer alltid saker omkring mig vare sig det är på jobbet eller fritiden.
Snart, snart ska jag få min omplaceringshund. Och på onsdagen den 10e ska jag kanske provsjunga för ett par som ska gifta sig i juli!
Om två veckor kommer Dumle och då blir det fullt upp igen. Ska redan imorgon ringa och boka upp mig på en valpkurs i Kviberg.

Nu ska jag fortsätta njuta på uteplatsen tillsammans med Johan.

Helgens tips + min idol

Ville bara tipsa om Göteborgs godaste restaurang - Mañana på Lasarettsgatan.
http://www.restaurangmanana.se/

Var där med E, A och Johan idag. Fan vad vetetortillas med majsaoli är gott och allt annat med för den delen.
Skitsvårt att få bord där - man får vara ute i 2-3 veckor i förväg och dessutom har dom höjt priserna lite men det förstår jag. Jag kommer att fortsätta att gå dit ändå :)

Här kommer ett youtube-klipp på Celine - shit vilken sångerska säger jag bara.
Hon gör en duett på hennes millenniumkonsert 1999. *det bästa kommer 1:15 min in i klippet*

Marathon?

Slutade vid 14 tiden idag. Hade redan jobbat över måndag och tisdag och nu är det långhelg!!

Har fått iväg två jobbansökningar medan jag varit hemma. Nu väntar jag bara på att Johan ska komma hem och senare ikväll ska vi till Liseberg med A&S. Vädret ser dock inte lovande ut just nu.

Har kommit på den tokiga idén att jag vill springa ett marathon. Kanske redan i oktober.
Solvikingarna anordnar Göteborgs marathon den 10 oktober i år.
Jag får helt enkelt börja nöta kilometer efter kilometer tills jag kommit upp i ca 30 km. Det borde inte vara några problem. Bara inte kroppen börjar strejka som den gjorde förra året.
Mitt främsta mål är att ta mig i mål så om jag är helt slut efter 25-30 km kan jag ju gå och springa om vartannat. Annars hade det inte gjort något om man kom under 5 timmar men det är omöjligt att säga hur det kommer att kännas.

Mådde bitvis illa efter Göteborgsvarvet i lördag men det går inte jämföra på långa vägar hur jag kände det första gången. Det hjälpte att få i sig något att äta. Kvällen spenderades framför TV'n och Eurovision song contest med Johan, E och M&P - det var mycket trevligt.
Den bästa låten just nu är Albaniens låt med Kejsi Tola "Carry me in your dream". Fan vad bra den är!



Nu har jag äntligen fått bli volontär på Hundfrämjandet. Fick mina inloggningsuppgifter idag!
Det har börjat strömma in mail från alla möjliga - and I love it! Nu händer det något.
Detta kan jag ha som mitt lilla sidoprojekt och speciellt bra nu när jag ska gå hemma i väntan på nytt konsultuppdrag.

Det börjar närma sig dagen D - som i Dumle :)
Johans pappa ska hämta honom den 12 juni och senare den eftermiddagen kommer jag och Johan till Klippan.
Längtar så mycket efter honom. Det är så tomt hemma men det blir det ändring på snart!

Göteborgsvarvet 2009

Är verkligen supernöjd!
Trodde jag skulle få ge upp efter 4 km eftersom det var så fruktansvärt varmt. Efter första bron hällde jag vatten över mig sen mulnade det på så det blev bättre. Hälsade på Annelie som var funktionär vid andra bordet efter första bron. Tog två energitabletter strax innan Götaälvbron och två till uppför Avenyn. Var svårt att hålla ett högt tempo - var enklast att bara "följa strömmen" det kostar för mycket att kryssa fram och tillbaka.
Som sagt supernöjd efter allt mitt strul med kroppen - förbättrade mig 27 sekunder iaf. :)
Var så lycklig att se Johan så jag gav honom en superkram. Jag klarade det!
Har knappt känt av någon magont nu efteråt alls - det måste gått sönder något i mig förra gången för det var efter varvet förra året det gick utför med löpningen.
Nu ska jag ta en varm och skön dusch sen blir det calzone, chips och godis framför Eurovision song contest 2009!

Bye bye Volvo + Födelsedag

Jahapp, då kom dagen då jag blev uppsagt från Volvo - har varit där i 3 år totalt.
Jag kommer jobba min sista dag den 12 juni.

Det är egentligen perfekt för då kan jag vara med Dumle eftersom vi ska hämta honom samma helg!
Jag tror jag kommer välja att vara hemma till 80% av min lön som jag var i januari om det funkar med mitt konsultbolag.
Hoppas bara konsultchefen hittar ett nytt uppdrag till mig. Han sa att jag har en bra profil och att jag är "lättsåld", haha.
Om det skiter sig på konsultbolaget blir jag arbetslös men jag är inte så orolig. Även om jag skulle bli arbetslös har jag många kompisar omkring mig som är arbetslösa och har inte gått under för det.
Det löser sig alltid!
Får väl börja kolla runt lite efter andra jobb också.

Blev inte ledsen alls när jag fick reda på beskedet idag. Det har liksom hängt över en i över ett halvår. Jag visste att jag stod näst på tur. På ett sätt kändes det lättande.
Nu kapar Volvo rejält med 100 personer som ska bort varav jag är en av dom.
Rent jobbmässigt har jag trivts superbra men den sociala biten har varit sämre. Har inte haft så många jag kunnat luncha med där jag sitter. Annars har min grupp varit den allra bästa jag varit i. Vi har haft aktiviteter och gruppluncher som har varit hur trevliga som helst. Jag har även sprungit med några av kollegorna. Kommer sakna dom.

Idag fyller Johan 29 år!
Detta firades med frukost på sängen. Ciabatta med ost och skinka, juice, kaffe och Ballerinakakor =)
Som present fick han tre t-shirtar från MQ.
Efter jobbet hämtade jag honom så åkte vi till Frölundaborg för att hämta ut startbevisen till mig, M och T.
Det var tänkt att vi skulle kolla ut ett par bra skor till Johan men det blev visst lite mer shopping än planerat. :D
Johan köpte ett par Asics skor som var nedsatta från 1100 till 700 spänn. Sen köpte han två löparset - ett med byxor och jacka för 400 kr (tidigare 800) och ett annat med shorts och t-shirt för 250 kr (tidigare 500). Han köpte även en enkel t-shirt för 100 spänn.
Inte nog med det så fick jag syn på en löparjacka som jag har velat ha sen i december. Nu kostade den 590 kr istället för 800 kr.
Så vi gick ut därifrån 2000 kr fattigare.
Men nu jävlar ska här springas säger Johan :).
På kvällen åt vi på restaurang Michelangelo i Kålltorp. En nostalgitripp där vi åt precis när vi hade blivit ihop.
Maten var bra men vi blev lite lurade - dels så lovade menyn på hemsidan mer än vad dom hade och när vi fick notan hade hon missuppfattat så vi hade fått fyra förrätter istället för två. Vi orkade inte krångla så vi betala och gick därifrån utan att ge dricks. Vi hade ju självklart Enjoy med oss också så det blev inte så dyrt, runt 500 spänn.
Till förrätt tog vi vitlöksbröd med tzatziki.
Johan åt hamburgare och jag åt entrecote till huvudrätt. Till efterrätt tog Johan kulglass och jag en latte. Latten var blaskig och Johans glass var inte precis gourmetglass, troligtvis GB-kulglass med Ohojsås.

Nu blir det Eurovision song contest semifinal framför TV'n!! =)

Storstädning

Idag har vi storstädat lägenheten. Har gjort rent kaklet på toa från, vad jag tror, var svartmögel. Det satt mellan fogarna och var, ja, svart.

Sen skakade vi våran stora gröna matta under soffbordet vilket vi aldrig gjort förut. Vi har väl haft mattan i ca två år.

Ja, nu ser man skillnaden på att ha hund eller inte. Det är bara att välja - antingen hundhår och dammbollar av dessa eller smulor i köket. När vi hade Laban fanns det aldrig några smulor på golvet.
Jag väljer hellre dammbollar än smulor!

Nu ska vi unna oss glass på Lejonet & Björnen. =)

Sen blir det matlåderace med köttbullar, sås och potatis.

Bröllop och intervaller

Senast jag skrev har det hänt en hel del.
Mange och Petra gifte sig förra helgen! Kändes hur stort som helst. Jag var så lycklig för deras skull - jag kunde inte sluta le. Det var så mäktigt när de gick in i kyrkan och kantorn började spela - sånt man bara ser på film.
Har varit på ett par bröllop tidigare med detta var extra speciellt.
Sen var det dags för min solosång - jag började med "Att älska dig" av Shirley Clamp. Efter någon rad in på låten hör jag hur jättemånga börjar snyfta. Johan och Manges pappa som sitter på första raden hör jag tydligast och då börjar mitt huvud snurra och jag märker att jag börjar ta i för mycket. Jag fick tänka efter så jag lugnade ner mig. Det gick faktiskt väldigt bra. Denna låten var den allra svåraste, speciellt efter höjningen men det gick!! Har inte sett videon än men där kommer det säkert synas väldigt tydligt hur hela min högra hand skakar. Var ganska nervös men rösten höll.
Jag vet att jag har lätt för att glömma le - så jag tänkte på det hela tiden. Jag försökte hela tiden vända mig mot brudparet för det var ju till dom jag sjöng. De var inte heller helt opåverkade. Johan gömde sig bakom en vägg så jag inte skulle se att han grät.
Sista låten jag sjöng gick ännu bättre - där kände jag att jag vågade improvisera mera. Den låter var ju också mycket enklare - det var "Just the way you are" med Billy Joel.

Sen blev det 3-rätters middag och bröllopstårta på bygdegården brevid. Johan gjorde succé som kvällens bästa talare. Han fick applåder och t o m Petra och Mange gick och gav honom en kram.

Sen bröts borden och det blev ett supertrevligt avslut med ett röjigt band och fri bar.
Ett mycket lyckat bröllop!! =)

Det som är kvar på vårat bröllop är lite småsaker. Dom största sakerna är fixade. Vi behöver fixa kyrkoprogram och snaps- och vinvisor till borsprogrammet. Det vi inte har fixat är solosångerska till kyrkan ännu. Bara drygt fyra månader kvar nu - shit vad fort det går.

Vi kanske ska hämta Dumle tidigare än vad vi tänkt oss. Vi ska ner på firmafest två veckor tidigare och jag och Johan har diskuterat igenom att han kanske kan jobba hemma de sista veckorna istället. Då hämtar vi honom den 14 juni och då är det helt plötsligt bara fem veckor kvar! Längtar så mycket efter honom.

Det verkar gå trögt med volontärsarbetet - de ska skicka hem sekretesspapper till mig som jag ska fylla i och skicka tillbaka. Dessa papper ger mig access till deras databas som hanterar personuppgifter och därför måste jag skriva på dessa sekretesspapper. Har nu gått ca två veckor utan att jag fått några. Hmm.

Hörde mig för igen om agilityinstruktörutbildningen - hade varit bra att ha det i bagaget när man får Dumle. Får se om de svarar mig över helgen.

Laddar nu inför varvet - är nog 90 % säker på att jag ska springa. Jag överträffade och chockade mig själv över hur bra det gick idag. Sprang intervaller på löpbandet på Friskis & Svettis.
Körde tusingar med två minuters ståvila - det blev: 5:04, 4:58, 4:53 och 4:42. Den sista drog jag på för fulla muggar. Sprang i 4:15 tempo i slutet. Detta har jag aldrig kunnat drömma om tidigare. Så det är så här det känns att vara frisk!!??

Första löptävlingen i år

Idag sprang jag Näsetloppet - en kvartmara i kuperad terräng, alltså 10,5 km.

Jag är supernöjd med tiden och hade inte kunnat springa snabbare. Under en del av loppet var jag så trött att jag funderade på varvet och om jag verkligen ska springa det i maj.

Det gick fort i början - väldigt fort. Första 2 km gick på 10.15 min. Tror inte att jag tog ut mig i början för jag kände att jag hade kraft i slutet ändå.

Efter 4 km kom första vätskekontrollen - jag skrek "vatten?" och hon svarade "vatten" men när jag smakade var det energidryck. Dåligt av henne, hade tänkt att hälla det över mig för svalka - inte så roligt med kladdig energidryck över hela kroppen. Det finns ju faktiskt dom som inte tål sån dryck, det kan ju slå ut magen på dom. Som tur har inte jag några problem med sånt.
Nästa kontroll jag valde att dricka från var efter ca 7,5 km och där fanns det vatten!
Egentligen skulle jag aldrig dricka något alls under en så kort sträcka men eftersom jag sprang så hårt kände jag att jag behövde det.

Min klocka visade 59:04 när jag gick i mål - min officiella tid blev 59:03!
Plats 63 av 222 för damer.
Sprang därför i 5:37 tempo allt som allt - riktigt bra för att vara mig och efter allt strul med kroppen jag haft.

Alla mina kollegor sprang bättre än mig så nu är jag livrädd att någon jävel ska jämföra mig med dom - då hade jag blivit så ledsen och sur. Jag kan tänka mig att en person gör det - hoppas inte det!!

Lite i efterhand nu kan jag känna att jag fått blodad tand och funderar på varvet igen.
Jag kan ju faktiskt samma dag strunta i det om jag skulle ångra mig.
Behöver köra något långpass på 14-15 km och ett par intervallträningar innan jag känner att jag vågar.
20 dagar kvar.

Kommer ihåg att jag hade värsta magknipet efter varvet - trodde att jag skulle spy på spårvagnen hem så jag fick hoppa av den och ta en ny, lite senare.
Halva kvällen låg jag i fosterställning och mådde as.
Hade såna känningar även efter Midnattsloppet i augusti förra året.
Idag kände jag inget sån, eller kanske en viss aning bara.

Kanske hela den här skiten med anemi och inre blödningar hade något med magknipet/illamåendet att göra?

Jag är ju helt frisk nu med Hb 134 i tisdags.
Peppar, peppar!

Saknar hundar

Igår var Dumle leveransklar. Har betalat in alla pengar nu. Vill ju ha honom nu!

Det är så tomt och tråkigt utan hund. Har börjat sätta upp annonser där jag erbjuder min hjälp som hundvakt kvällar och helger.
Fick ett napp i början av veckan men hon verkade lite konstig. Hon ringde inte tillbaka när jag ringt henne och hon ringde inte heller när hon sa att hon skulle ringa. Vi bestämde att jag skulle träffa henne på lunchen på tisdagen. På måndag kväll messar hon och säger att hon redan hittat en annan hundvakt. Ganska skum.

Har faktisk undersökt möjligheten att bli volontär. Har skickat iväg till två olika ställen, Hundfrämjandet och Hittehund i Göteborg.

Det hade varit perfekt att få kunna hjälpa till. Det finns så många vovvar där ute som behöver hjälp och ett bra hem.

Hittehund beskrev på sin hemsida att man kunde bl a göra:

- Besöka familjer som behöver omplacera sin hund. - Fotografera och videofilma hundar som behöver omplaceras. - Ledsagare vid hundutredning hos hundpsykolog. Veterinärbesök. - Träna/rasta hundar som stannar i sin familj i väntan på nytt hem. - Göra hembesök hos familjer som är intresserade av att ta hand om en hund genom oss. - Vara kontaktperson för en familj genom omplaceringsprocessen. - Göra hembesök hos utplacerade hundar.

Detta hade varit klockrent för mig!

Hoppas jag får svar snart.
Skickade till Hittehund i början av veckan men har fortfarande inte fått svar. Hundfrämjandet mailade jag idag.

Tog blodprov i tisdags – Hb 134!!! Det är nu andra gången jag ligger över 130 :)
Doktorn ringde i onsdags då jag bokat telefontid med henne. Hon sa att hon fått provsvaren efter koloskopiundersökning vilket visade på normal slemhinna. Det betyder att jag inte har någon kronisk sjukdom i tarmen!
Man undrar ju ändå varför jag fick anemi förra året. Doktorn trodde att jag antingen har jag haft en intre blödning som läkt eller också var det för att jag stressade kroppen med så mycket löpningen. Sprang ju långlöpning på 20-25 km en gång i månaden en period utan så mycket vila emellan plus att jag inte fyllde på med något extra järn.
Envis som jag är fortsatte jag och pressa kroppen varav jag blev sämre. Det hjälpte inte med intervaller eller backträning och till slut var jag sämre än jag var som nybörjare. Har fått börja om från början nu.

På söndag ska jag springa min första tävling för i år. Näsetloppet på 10,5 km. Provsprang den tillsammans med ett par kollegor förra veckan och det var en helt fantasktisk bansträckning. Jättevacker!

Göteborgvarvet närmar sig med stormsteg. Lutar åt att jag ska springa det. Blir glad om jag tar mig runt men helst under 2:10 ;)

Tankar och en klänning

Jag tänker på honom ibland. Jag tänkte på honom igår. Jag grät.

Kollade på dokumentären Hitta hem där de skulle avliva en hund för att den var aggressiv. Jag kunde inte titta, jag såg en skymt av de där sprutorna.

Det är så konstigt – han var helt klar i huvudet och hans hjärta slog – men ryggen var trasig…

Jag är så rädd att jag ska misslyckas med valpen. Laban var så lättuppfostrad, jag var aldrig arg på honom. Han bet aldrig sönder något när han var liten och han var väldig enkel att ha att göra med.

Hade tänkt att gå en promenad igår för det var försent för att springa, klockan var nästan halv nio. Johan var upptagen och jag ville inte gå själv, inte när det börjar skymma. Man går liksom inte bara ut och går sådär själv, det känns fånigt. Då springer jag hellre. Jag saknar alla de där promenaderna.

Jag skulle vilja ha två hundar. Egoistiskt om man bara ser till mig då jag aldrig kommer att sättas i en sådan här situation igen – att det blir så tomt. Rutinerna kommer att finnas kvar även om en hund försvinner.
Om man ser till hundarnas bästa så har dom alltid varandra och slipper vara själva under dagen då inte vi eller hundvakten är hos dom. Visst blir det mer jobb men inte dubbelt så mycket. Det kommer ju även bli något dyrare.
Det är inte aktuellt nu – vi bor i en 2:a, visserligen ganska stor, men nej. Det får kanske bli en renrasig cocker till i framtiden - när vi skaffat hus eller flyttar till större.

Igår shoppade jag en klänning till M&P's bröllop. Hade tänkt att kombinera ihop något jag redan hade hemma men bestämde mig till slut att köpa något nytt. Vet inte vad affären heter med det var samma affär jag och E var och tittade i som ligger på Drottninggatan. Den är röd och kostade 1100 kr. Nu är det bara strumbyxor och något hårspänne som saknas.

Dumle

Jag och Johan har blivit med valp :)

Vi diskuterade fram och tillbaka i mitten av veckan om vi i framtiden ska skaffa hund igen.

Efter diskussioner kom vi fram till att det bästa hade varit att skaffa hund till sommaren då vi har totalt 6 veckor semester med överlapp. Det är mycket enklare att knyta an till vovven då och få så mycket tid som möjligt i början.

Jag kan inte hjälpa det men jag har alltid haft hund i mer eller mindre av hela mitt liv. Att helt plötsligt vara utan kändes så fruktansvärt tomt. Som jag skrivit tidigare hade jag planering att tävla med Laban till sommaren och att nu inte kunna göra det kändes konstigt.
Jag saknar promenaderna man tog efter jobbet och på kvällen eller myset i sängen på helgerna. Laban gav mig sådan glädje.

Jag vill absolut inte ersätta Laban på något sätt och skaffa en hund en vecka efteråt hade känts som ett hån mot honom. Jag vill minnas den fina tiden med Laban men blicka framåt och känna att en ny liten krabat snart är hos oss.

Dumle är född den 25 februari 2009 och är då ca 4 månader när vi hämtar honom i slutet av vecka 26.
Han kommer från Lövestad utanför Sjöbo i Skåne så nu blir det Skånemajoritet i hemmet :)
Han pappa är en 2 årig renrasig engelsk cocker spaniel och mamman är hälften engelsk cocker, hälften Powder Puff och är 4 år.

Till hösten blir det valpkurs och till nästa vår kanske även agility för nybörjare. :)

Alla fina minnen

Lärde honom "give me five" men han brukade alltid lägga tassen i min hand när jag höll upp den trots att jag inte begärde kommandot.
Jag brukade alltid säga att "matte älskar dig" innan jag gick hemifrån.
Jag pussade alltid hans nos på morgonen och la mitt huvud mot hans.
Han var alltid så överlycklig när vi skulle gå ut. Jag brukade hetsa upp honom och säga att "nu är det dags!" eller "ska vi?". Ibland pratade jag och Johan på engelska om vi skulle ta honom nu eller senare – detta för att undvika att han skulle snappa upp "ut och gå" och bli helt galen av glädje.
Jag brukade springa runt, runt i lägenheten så han jagade mig. Till slut blev han så frustrerad att han skällde.
Han skällde alltid när vi lekta hoppa över hinder ute. Speciellt i slalomhindret skällde han – han tyckte väl att det var svårt att koncentrera sig för det är ett krävande hinder.
Man kunde sätta igäng honom genom att säga "zick-zack" (för slalom) eller "balansen".
Ibland kröp han till oss och tryckte sitt huvud mot oss ganska hårt, precis som om han var extra gos sugen.
Han var helt galen på katter och ville jaga dom.
Han ville alltid hälsa på alla hundar och visade inga tecken på aggression någonsin.
På morgonen när jag ätit frukost en stund brukade han alltid hoppa ner från sängen och sakta gå ut i köket och sträcka på sig – redo för morgonpromenaden.
Vi brukade busa tillsammans i sängen och jag låtsasbita honom i halsen och på bringan med handen så han blev helt galen – det slutade alltid med att han skulle hämta min toffla.
Han blev alltid så glad när vi kom hem – han brukade alltid ta min eller Johans toffla och skaka den "till döds".
Ibland hade han dålig andedräkt så då borstade jag han tänder. När jag var färdig berömde jag honom och då blev han så glad och hoppade runt och hämtade toffeln.
Hade tänkt mig köra en agilitytävling med honom i sommar men kom aldrig så långt att jag anmälde mig.
Ibland lyfte jag upp honom i famnen och kastade ner honom i sängen för att busa – då blev han också helt galen och full av bus.
Hade vissa ljud för mig som triggade igång honom.
När vi hälsade på andra och åt middag stod han alltid mellan två folk och tiggde. Alla tyckte att han var så söt och ingen tog illa åt sig för han var aldrig påträngande.
Han var så väluppfostrad så när jag sa "gå och lägg dig" gick han alltid och la sig.
Han var aldrig skällig förutom om jag inte bad honom att skälla eller när han såg "kissen".
Han verkade förstå skillnaden på att ut och gå och åka bilen. När jag sa att vi skulle åka bilen letade han sig omkring efter bilar när vi kom ut och var på väg mot bilen.
Johan lyckades alltid klia på ett speciellt ställe på örat så han hade läten för sig av välbehag.
Han verkade fatta när det var helg för då låg vi båda kvar och pratade. Han ville alltid komma och gosa emellan oss.
Det var oftast Johan som tog honom på morgonen på helgerna. Det visste han om och brukade sitta och glo i sängen på Johan för att nästan säga "kom igen då, fattar du inte att jag är kissnödig".
Han var så duktig att tala om när han var nödig. En gång väckte han Johan mitt i natten för att det var kris.
Lilla bebisen hade ofta våteksem men hade inte haft det sen dec/jan. -07/-08 så jag sa peppar, peppar att det inte kommer. Dessvärre hände något ännu värre.
Ibland ville han bada i Delsjön trots att termometern låg på nollan.
Han var alltid så duktig när jag klippte honom. Efteråt var han helt galen av lycka för att vi var färdiga.
Vi brukade leka sök och jag gömde godisbitar av skinka och blodpudding hemma och ibland utomhus. Han hittade dom alltid, speciellt blodpuddingen.
Han var väldigt anpassningsbar och var glad i alla människor. Han var dock lite reserverad mot barn som precis lärt sig gå.
Han lärde sig saker väldigt snabbt. Det tog nog bara 10-15 min innan han lärde sig "trampa" på ett lock som kontaktövning för balansen och gungan.
Han var väldigt väluppfostrad utan att jag lagt ner allt för stor möda.
Han var alltid så glad av sig och man såg direkt när något var fel t ex när han fick våteksem.
Han var så söt i sin reflexväst han hade på sig ute när det var mörkt.
Hna tyckte det va så fruktansvärt roligt med bollar och vi brukade ta honom till en liten grusplan för att leka. Ibland jagade vi honom när han hade bollen, det tyckte han var roligt.
Han var så söt när han sovit och vi tände lampan och han kisade mot oss.

Jag skulle kunna sitta en hel dag och skriva om Laban. Jag har så många fina minnen som jag alltid komma bära med mig.

Laban tillförde en sån glädje så man blir helt varm i kroppen.

Ren fakta - vi gjorde rätt

Det var så svårt att ta in allt. Johan ringde veterinären han träffade på fredagen.
Efter jag läst igenom deras konversation kändes det som en sten som föll från bröstet. Man har hela tiden gått omkring och undrat om man tog rätt beslut. Tänk om vi skulle gett honom en chans.
Nu vet vi att vi gjorde rätt. Jag ska läsa den här texten om och om igen...


Sammanfattning: Samtal med Jenny Axelsson, veterinär

Laban svarade bra på smärtlindringen på fredag eftermiddag. Han blev lite piggare och var mer i gång än vad han varit tidigare på dagen. Han rörde sig lite bättre och reflexerna var hyfsade. Röntgen visade på förändringar i bröst- och ländrygg, men inte så stora förändringar så att det skulle vara någon fara för fas 3-5.

På lördag morgon blev han mycket sämre och kunde inte använda bakbenen. När de ringde till oss tryckte disken så mycket på nerverna i ryggen att han inte kände smärtan, men ryggen och diskarna var ändå sjuka. Han hade alltså egentligen inte så ont de sista timmarna. Däremot var läget allvarligt eftersom han nu övergått till fas 5-diskbråck. Han hade alltså behövt en operation vare sig han hade ont eller ej.

Hans problem var på lördagen spridda till olika delar av ryggraden. Om det hade varit tre intill varandra liggande diskar som tryckt på varandra hade det varit lättare att åtgärda, men nu var det tre diskar som var utspridda över en större del av ryggraden, vilket gjorde det hela ännu svårare.

Det är inte så vanligt att det går så här fort. Däremot är det nästan att föredra för hundens skull, eftersom så här svåra diskbråck oftast kommer tillbaka. Om vi hade fått hem honom hade det ändå varit en rätt stor risk att han ganska snabbt hade blivit sämre, och då hade ju hans (och vårt) lidande förlängts ännu mer. Med tanke på hur svåra diskbråck han hade så hade han troligtvis i bästa fall fått några (jobbiga) månader till efter en eventuell rehabilitering (förutsatt att den gick bra), utan det hade antagligen kommit tillbaka och till sist slagit ut honom.

Alltså tyckte hon att vi hade tagit helt rätt beslut, och att den snabba utvecklingen till och med var bättre för Labans välbefinnande än om vi skulle ha fått med honom hem. Han hade troligtvis blivit sämre inom ett par dagar igen. Och han hade nog inte ont sina sista timmar eftersom diskarna tryckte på nerverna och tog bort känseln helt, vilket ju fick till följd att han inte alls kunde röra bakbenen.

När det gäller magnetröntgen eller inte så hade det inte gjort någon skillnad. En magnetröntgen som gjorts på fredagen hade inte sett mer än vad skiktröntgen gjorde, eftersom han inte blev sämre förrän på lördag förmiddag.

Eftersom detta gick så snabbt hade chansen varit att vi hade fått ta hem honom på lördagen för att sedan se honom bli förlamad mitt framför ögonen på oss. Det hade varit det värsta scenariot - att först bli lyckliga att han fick komma hem för att sedan få bära ner honom för att han skulle få somna in.

Jag vet inte om jag kan klara mig utan hund. Det är så tomt nu. Har alltid haft något slags djur hemma, det har aldrig varit tomt. Jag ska absolut inte försöka ersätta Laban på något sätt. Jag vill minnas honom med glädje.
Kanske till semestern eller till hösten?
Vi har lovat att hjälpa till att passa grannens hund som är en shih tzu - det kommer nog hjälpa lite.

Makten som människa - avlivning eller ej?

Vi försökte känna efter hur pass värdigt liv han skulle leva, och försökte strunta i vad vi skulle känna och hur ledsna vi skulle bli.

Hur värdigt liv kommer han leva efter operationen? Gör vi detta för hans skull eller för våran skull? Vi visste att det skulle krävas lång rehabilitering.
Han skulle aldrig få bli den Laban han var innan. Busa, leka, hämta bollen, hoppa hinder, agility. Till en början skulle han mycket troligt ligga som ett kolli med förlamade bakben och skämmas. Skämmas för att han inte kunde utföra sina behov och den sorgen när han inte kan hälsa på oss i dörren. Han skulle få skämmas att vi tömde hans blåsa och för att han bajsat på sig. Det fanns en 70-80%-ig chans att han skulle bli bra men vägen dit då?

När jag var 12-13 år höll jag liv i en kanin som jag födde upp med flaska. Denna kanin led verkligen, hon satt håglös i ett hörn och hade förmodligen fruktansvärt ont. Jag höll henne vid liv för min skull för jag visste hur hjärtskärande det skulle vara för mig när hon gick bort. Hon hade en stor böld i munnen lika stor som en halv tennisboll. Hon kunde inte äta vanlig mat, jag gav henne mjuk bröd. Till slut självdog hon i fruktansvärda kramper - och jag var helt förstörd. Jag har lovat mig därefter att alltid sätta djuret i första hand. Jag var bara 12 år men jag lärde mig något av det.

Nu sitter jag här med hjärtat utslitet från bröstet och är helt förstörd. Jag mår så fruktansvärt dåligt och saknar honom något otroligt.

Jag varvar att gråta tills jag tappar andan tills att jag andas tungt och lugnt.

Jag kan fortfarande inte tro han är borta - för alltid...

Jag är helt förstörd.

Matte och husse älskar dig

Det går inte beskriva den smärta jag känner i bröstet. Jag är så fruktansvärt chockad. Det är en sådan tomhet just nu. Jag förstår inte...

De ringde kl 11.05. Det hade blivit värre. Han var nu helt förlamad i hela bakpartiet.
Operationen skulle kosta minst 40 000 kr. Det värsta var dock rehabiliteringen efteråt. Han skulle vara förlamad efteråt - hur länge visste de inte. Det kunde ta flera månader. Han skulle få gå på hundsim. Ett par veckor efter operationen skulle han inte kunna kissa och bajsa normalt. Han hade fått gå på laxermedel och jag och Johan hade fått lära oss tömma kissblåsan. Vi hade fått bära omkring honom och hålla upp rumpan utomhus.
Det fanns en 80% chans att han skulle bli helt återställd men det fanns inga garantier. Nya diskbråck kunde uppkomma.

Klockan 12.30 gick vi ner för ett sista farväl. Vi pussade och kelade med honom. Jag lyssnade på hans andetag. Han luktade inte Laban - han luktade kiss och avföring. Jag försökte trycka min näsa mot han öran för att lukta på honom - en svag doft av Laban kunde jag allt känna. Han kunde inte vifta på svansen då han var förlamad.
Det gick jättesnabbt - jag höll min hand mot hans bröst och kände när hjärtat slutade slå.
Jag luktade på honom igen - nu luktade han sån där avlivningsvätska.

Vem ska nu möta mig i dörren när jag kommer hem?
Vem ska nosa i varje Ica-kasse när vi har handlat?
Vem ska mysa mellan oss på helgen?
Vem ska bli överlycklig när vi säger "nu är det dags"?
Vem ska sick-sacka framför mig när vi är ute och går?
Vem ska vi kasta köttbitar och tomater till när vi lagar mat?
Vem ska vi ge matrester till?
Vem ska vi leka sök med och kasta boll med?
Vem ska dra in grus med sina små tassar?
Vem...

Matte och husse älskar dig <3

Laban blev 4 år 8 mån och 18 dagar.

Ingen kan ersätta honom. INGEN!

Livet är så jävla orättvist! Varför?

Ny status...

Vet ringde för någon timme sen. Han hade positiv information.
Laban hade svarat bra på de antiinflammatoriska tabletterna och smärtstillande så han var inte en operationskandidat för tillfället. Han ska nu sova över på Smådjursakuten för observation. Vi gick förbi och träffade honom för att ge honom hans filt. Han hade en tratt på sig för att han inte ska bita bort kanylen i benet. Han stog på benen i alla fall även fast det var vingligt.

Om han blir bättre tills imorgon får han komma hem. Då är det strikt vila som gäller - inga trappor, ingen lek, inte upp i sängen eller soffan. Vi får helt enkelt binda fast honom för hans eget bästa.
Han kommer även få påbörja en rehabilitering dvs hundsim och eventuellt massage.

Jag tycket det är väldigt viktigt att han inte har ont. Ställde frågan om diskbråck på vovve.net och fick massa positiv feedback tillbaka. Det kanske inte ser så mörkt ut ändå.
Vissa av hundarna hade t o m genomgång operation men bra utgång.

Vi håller tummarna...

När det ena var över kom det andra bakslaget

Kan bara konstatera att undersökningen och kvällen innan med laxermedel gick över förväntan.

Självklart gjorde det bitvis ont under koloskopin men jag fick två doser av lugnande så jag sov lite. Undersökningen kändes som fem minuter men Johan, som fick vara med inne denna gång, sa att det hade tagit tjugo minuter.
Det värsta var nog när de före undersökningen satte en plastkanyl i armvecket - jag är så fruktansvärt rädd och nojig så det kom en tår. Denna kanyl använde dom för ge mig lugnande igenom.
Det konstiga, men positiva såklart, var att de inte kunde se något konstigt i tarmen. De tog prover som kommer om sex-sju veckor. Vi får se då. Vet inte varför jag fick anemi.

Nog om mig - det har hänt något fruktansvärt! Något som jag aldrig trodde skulle hända - inte såhär tidigt i alla fall. Jag åkte hem från jobbet idag kl 10.20. Johan har inte jobbat alls idag.

Eftersom jag gått och oroat mig så fruktansvärt över denna undersökning så firade jag och Johan med tre-rätters på El Corazon igår.

När vi kom hem så märkte vi att Laban gnällde till när han mötte oss i hallen. Jag började känna på honom varav han gnällde igen.
Han hade problem att hoppa upp i sängen och man märkte att något var fel. Han ville inte leka med sina leksaker och var helt apatisk.
Jag trodde det var något tillfälligt och sa att vi avvaktar tills imorgon.
På morgonen när jag gick upp låg han under sängen, som han gör ibland.
Jag gick och duschade och när jag skulle klä mig i sovrummet kallade jag på honom - men han orkade inte. Jag förstod att något var fel. Han orkade heller inte hoppa upp i sängen.
Vi öppnade dörren så han fick kissa - stapplandes ut försökte han hålla upp ett ben. Man såg att hela bakpartiet var ihopsjunket.
Vi bestämde att jag åker till jobbet och Johan tar honom till vet. Vi fick en tid kl 8.40 på Smådjursakuten fem minuter härifrån.

Vid halv tio ringer Johan och säger att de misstänker diskbråck. Då började jag storlipa mitt i kontorslandskapet. Jag kände direkt att jag ville ringa pappa för att se om han hade någon erfarenhet vilket han inte hade. Messade och pratade även med E. Jag bestämde mig för att åka hem. Sa till mitt SU, gråtandes, att det nog var bäst att åka hem. Ringe även gruppchefen som hade full förståelse.

Han var uttorkad då han inte druckit något inatt så de satte dropp på honom. De gav honom även smärtstillande. Nu ligger han på Smådjursakuten i väntan på skiktröntgen och/eller magnetröntgen. De ska höra av sig i eftermiddag för att tala om ifall han blivit bättre.

Det värsta är att vet. vet inte hur omfattande skadorna är. Det kanske räcker med smärtstillande plus vila. Det kan också vara så att flera diskar är trasiga - det skulle innebära en smärtsam operation, runt sex månaders rehabilitering och 10 000 kr fattigare. Och det är inte säkert han blir helt återställd och diskarna kan börja läcka igen.

Jag gör inte en operation för min eller Johans skull - jag gör det för Labans skull. Om det värsta scenariot skulle vara den beskriven ovan är det lika bra att han får somna in. Och det är inte på grund av pengarna! Om operationen skulle innebära smärta för honom och sex månaders smärtsam rehabilitering gör jag det inte. Man får inte vara egoistisk i såna här lägen - alltid tänka på djurets bästa och inte på mig som gråter...

Det är flera timmar till eftermiddag än - det blir en lång väntan.