Hur värdigt liv kommer han leva efter operationen? Gör vi detta för hans skull eller för våran skull? Vi visste att det skulle krävas lång rehabilitering.
Han skulle aldrig få bli den Laban han var innan. Busa, leka, hämta bollen, hoppa hinder, agility. Till en början skulle han mycket troligt ligga som ett kolli med förlamade bakben och skämmas. Skämmas för att han inte kunde utföra sina behov och den sorgen när han inte kan hälsa på oss i dörren. Han skulle få skämmas att vi tömde hans blåsa och för att han bajsat på sig. Det fanns en 70-80%-ig chans att han skulle bli bra men vägen dit då?
När jag var 12-13 år höll jag liv i en kanin som jag födde upp med flaska. Denna kanin led verkligen, hon satt håglös i ett hörn och hade förmodligen fruktansvärt ont. Jag höll henne vid liv för min skull för jag visste hur hjärtskärande det skulle vara för mig när hon gick bort. Hon hade en stor böld i munnen lika stor som en halv tennisboll. Hon kunde inte äta vanlig mat, jag gav henne mjuk bröd. Till slut självdog hon i fruktansvärda kramper - och jag var helt förstörd. Jag har lovat mig därefter att alltid sätta djuret i första hand. Jag var bara 12 år men jag lärde mig något av det.
Nu sitter jag här med hjärtat utslitet från bröstet och är helt förstörd. Jag mår så fruktansvärt dåligt och saknar honom något otroligt.
Jag varvar att gråta tills jag tappar andan tills att jag andas tungt och lugnt.
Jag kan fortfarande inte tro han är borta - för alltid...
Jag är helt förstörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar