Omplaceringen - ett faktum

Nu har vi kommit till den dagen jag fruktat mest. Har väl alltid vetat det innerst inne men nu sker det verkligen. På måndag klockan 19 kommer dom och hämtar Dumle i Klippan. Jag vill inte vara på plats när de åker iväg med honom utan kommer säga farväl innan Johan tar honom.

Vi ska nu ha helgen på oss att mysa, gå långpromenader och leka sök. Jag ska inte tillämpa AB metoden och ignorera honom överhuvudtaget och vi ska heller inte träna ensamhetsträning med honom.

Lustigt, för på måndag är det den 12 april och då har vi haft honom i exakt 10 månader. Det är helt otroligt vilka band man skapar till en hund på så kort tid.

Vi kom underfund om att vi inte kommer få ordning på honom fram till sommaren och vill heller då inte dra ut på lidandet ytterligare ett par månader. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag idag tränade honom genom att stänga in honom i sovrummet, med tv'n på, och en torkad grisknorr, men han ändå gråter mest hela tiden. Efter det förra blogginlägget kan man bara konstatera att "en gång är ingen gång". Efter den gången har han inte visat några framsteg alls snarare att det nästan blivit sämre.

Jag är fruktansvärt ledsen och som förra gången då Laban försvann ur våra liv kommer det kännas hemskt tomt.

Att ha hund är en stor hobby för mig - rent utav en livsstil.