Att orka

Det blev värre efter att vi ensamhetstränade honom den där timmen. Nu ligger han under stolen, mer bunden till mig än på länge.

Sista kvällen tillsammans med honom - känns så jäkla hårt. Om vi bara hade orkat. Jag vill orka nu. Jag har ångrat mig men nu är det försent.

Kan inte hjälpa det men jag har en svag magkänsla att vi kommer få tillbaka honom. Eller också är det bara en önskan eller en mental skyddsmur för att jag inte ska bli så ledsen.

Har gråtit varje dag nu sen i torsdags.

Gick en långpromenad med honom runt lilla Delsjön tillsammans med S idag. Han skötte sig exemplariskt. Han lyssnade på mig vid hundmöten och han gick fint förbi folkmassor. Det gör detta bara ännu svårare.

Så jäkla kasst - kommer aldrig vara ute mera och gå som jag gjort med honom. Till vilken nytta liksom. Det är ju inte så att man kommer på idén att ut och gå, då springer man hellre.

Fy fan vad jag kommer sakna honom.

Om jag bara hade orkat...