Lägger upp en fin tråd jag hämtade från vovve.net. Hon hade svarat på mitt inlägg när beklagade mig över Dumle och han separationsångest.
Hennes alias är inte så seriöst ("Hårboll") men inlägget desto mer.
Jag tyckte att jag gjorde mitt bästa men ändå funkade ingenting. Min förra hund bet i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag läste alla hundböcker jag kom över, sökte hjälp hos instruktörer och hundpsykolog. Men jag tänkte att jag måste ha fatalt dålig hand med hundar och att jag var en värdelös matte. Jag tyckte att det var väldigt svårt och krävande att ha hund och jag var på gränsen till utmattad. Jag förstod inte hur alla andra klarade det.
Min hund avlivades (främst pga fysisk obotlig sjukdom) och jag skulle inte skaffa hund igen, jag fick minsann inte förstöra en hund till! Men oj vad ensamt det var och hundpsykologen och min omgivning stöttade mig i att skaffa en ny hund.
Nu har jag och busan levt ihop i tre år. Hon har lärt mig tre saker
1 Jag är ingen urkass matte.
2 Det kan vara roligt att ha hund.
3 Det kan vara lätt att ha hund.
Såhär i efterhand inser jag vilken skev bild på hundägande jag hade. Jag trodde att hundägande var något som krävde att man hela tiden var på helspänn, hela tiden gjorde exakt rätt och att det var normalt att hela tiden ligga i utkanten av sin förmåga.
Jag hoppas att ni om ni skaffar en ny hund kan upptäcka samma sak som jag; att hundägande kan ge mer än vad det tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar