Vi testade i söndags att lämna honom i själv i svärföräldrarnas hus (hans andra hem) men det gick åt helvete. Han fick nästan dödsångest och trodde världen skulle gå under. Så uppgiven som han lät har jag inte hört på länge - och då var vi bara borta i 17 minuter till Ica.
Vi blev ju totalt sönderdeppade och tog den kvällen kontakt med uppfödaren som vi tänkt på ett tag. Då gick allting så fort - vi skulle träffa Dumles intressenter, som har hans bror, redan på onsdagen.
Sagt och gjort, nu kunde vi inte ångra oss med träffen. Vi hann ångra hans omplacering både en och tio gånger. Vi ville vara öppna med att vi ändå vill försöka till helgen och se om han till exempel klarar en timme.
De var väldigt snälla och accepterade det - ett bevis på att de är seriösa. De behövde inte ha ett snabbt besked på studs om de fick ta honom eller inte. Det verkar vara en jättebra familj med flera barn och Dumle kommer ju då ha hans bror som kompis.
Idag lämnade vi honom själv med musik på och köttbulle i Kongen medan jag och Johan åkte ner och fixade ett nytt pass till mig. Efter det åkte vi och handlade på Ica och när vi kom hem hade det gått en timme och två minuter!!
Vi både filmade och spelade in honom. Filmen räckte bara i 17 minuter då minneskortet är för litet men vi kunde lyssna av alltsammans på Johans iphone.
Ett mirakel måste ha skett för han klarar sig näst intill perfekt i 48 minuter om man bortser till lite smågnäll. Men sen brakar helvetet löst - trodde vi. Efter 48 min lägger han i ytterligare en växel och ylar bitvis men han hinner alltid hejda sig efter några sekunder. Man kan säga att han kom aldrig någonsin upp i samma stress som han gjorde i söndags i Klippan. Man säger ju att en gång är ingen gång men jag hoppas verkligen att det inte stämmer.
Kan nämnas att vi kört AB metoden sedan hans födelsedag (25 feb). Om det är metoden som fungerar eller inte spelar inte så stor roll - bara han inte får ångest och vi kan ha honom kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar