Ledsen

Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte med Dumle.

Brukar ofta ta en snabbdusch innan jag tar ut honom för morgonpromenaden. Idag när jag då inte tog honom direkt, tillräckligt snabbt, blev han rastlös och passade på att bita sönder axelremmen till min Björn Borg handväska jag fått av Johan. Jag blev så jäkla ledsen. Luften gick ur mig. Det här var fan droppen!

Igår bet han av den sista biten på hans koppel så nu finns inget ögla (handtag) kvar. Jag vet att det egentligen är mitt fel som låter sakerna ligga framme men jag trodde faktiskt att han var över det stadiet. Nu kan man inte lite på honom. Han har fullt med tuggleksaker men tydligt går han på det man älskar mest.

Han kan inte vara understimulerat så mycket som jag går, springer och aktiverar honom.

Det tråkiga är ju att han känner av att jag är irriterad. Man ska inte träna honom när man är sur och irriterad då är det lika bra att skita i det.

Angående ensamhetsträningen så ser jag väl just nu en promilles framsteg men det har man ju gjort förut också. Det går att gå ner och slänga soporna nu i 1,5-2 min utan att han säger något. Fast det gäller ju att förbereda lägenheten och lägga ut köttbullebitar som han får leta efter att jag gått.

Igår när jag gick och slängde papper och plast vid återvinningen var jag borta i fem min och då var han också helt tyst förutom ett litet pip efter ca fyra min men det räknar jag inte.

Där står vi idag - max fem minuter efter sju månader. Vi har lagt ner flera tusenlappar på honom med DAP och hundpsykologer. Men inget slår all den tiden jag lagt ner. Jag o r k a r snart inte mera!!

Tänk att bara spontant få åka iväg och kika på reorna på Allum. Gå omkring med Johan och ta en latte på Mamma Mia. Dumle är värre än en bebis, det är han faktiskt. Ett barn kan man åtminstone ta med sig överallt.

Förra året var vi nästan inte alls på Liseberg på grund av honom. Dumle var tänkt att ge oss mycket glädje men nu ser jag bara problem. Jag skulle ta upp agilityträningen igen men nu har jag ingen motivation.

Det är så svårt att sätta sig in i hur det kommer kännas att omplacera honom. Jag kommer vara fruktansvärt ledsen men det kommer även kännas som en sten fallit från bröstet. Tänk vad spontan man kan vara sen. Jag vet att det finns jättebra folk där ute som kan ge honom ett minst lika bra hem som vi, kanske till och med bättre. Men det gör så ont att tänka tanken. Jag har egentligen tagit ett sånt här tungt beslut förut, när vi bestämde oss att ta bort Laban. Det var det värsta jag någonsin gjort. Jag önskar ju att jag aldrig kommer att känna så igen.

Om det blir omplacering kommer det ske genom Hundfrämjandet. Ska nog maila T om detta nu.

Vi har väl tänkt att så länge jag går hemma kan vi fortsätta och ensamhetsträna honom. Men jag vete fan just nu! Hur ska det gå om jag får Klippanjobbet? Då måste vi hitta ett hunddagis till honom för flera tusen kronor. Är det värt det? Jag ser bara problem just nu.

Det känns som Dumle styr våra liv.