Jag testade för några timmar sedan att gå ut i 1,5 min men inte ens det går.
Var förövrigt på My Dog på svenska mässan tillsammans med S. Det var jättekul att gå omkring och kika på olika hundar och vi var också på en föreläsning som Fredrik Steen höll. Även om han inspirerade mig något så är jag nere i en svacka nu med Dumle. Jag var inte alls sugen på att gå omkring och köpa roliga leksaker och tillbehör till honom på mässan. Det känns inte motiverande om man ändå till slut måste omplacera honom.
Jag har till och med gått så långt att jag ställt frågan till Hundfrämjandet idag om jag i framtiden kan göra en omplacering genom dom. Det är så trist för jag kan inte känna någon glädje med Dumle, speciellt nu på slutet när man inte märker några framsteg. Kom på mig själv att jag inte gjort söklekar på flera dagar, det brukade vi göra varje dag annars.
Det är inte bara ensamhetsträning jag stör mig på. Han skäller på folk som glor på honom. Det var så pinsamt för häromdagen gick jag med honom lös när vi passerade en mamma och hennes ~6 åriga dotter. Mamman frågade om de fick hälsa. Då sa jag att han är lite reserverad mot nya människor. Jag stod ca 4 m ifrån dom och Dumle var emellan (2 m). Helt plötsligt gör han utfall mot dom ca en meter och skäller varav de ryggar tillbaka. Sen sa mamma till mig " ok, jag förstår". Hur jäkla pinsamt var inte det? Vad ska man göra i en sån situation? Laban skulle aldrig göra en sån sak eftersom han älskade alla människor.
Vi har kommit så långt i ensamhetsträningen att han kan ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och jag kan spendera säkert upp emot en halvtimme på toaletten. Jag kan till och med ta på mig ytterkläder och skor och skramla med nycklarna men jag kan absolut inte ta i handtaget för då kommer han som ett skott.
Eftersom jag verkligen är nere i en svacka nu ringde jag till hundpsykologen. Jag nämnde att han går igång på när jag tar i handtaget, att det blir någon sorts signal. Då kom hon med tipset att istället för att han förknippar handtaget med något negativt ändra det till något positivt. Så nu ska jag ge honom en köttbullebit varje gång jag tar i handtaget så han associerar den med något positivt. Jobba vidare om sagt.
Jag kärade ner mig i en cockerflicka på mässan. Jag är fortfarande svag för cockrar även fast de kräver så mycket pälsvård. Hon var så mjuk och go och försiktig - precis som Laban.
Om det nu blir så illa att jag måste omplacera Dumle kommer jag ha svårt att se mig utan hund. Det är verkligen en livsstil. Även om det vore dumt att gå på hundägandet igen så tar det nog inte max ett år innan jag står där med vovve igen. Men jag tar mig nog inte an en valp igen, det är alldeles för mycket jobb.
Ett liv utan hund skulle bli ett mycket friare liv men framför allt billigare. När och om jag väl börjar jobba måste vi lägga minst 1500 kr på hundpassning *suck*. Därför hade en dröm varit att kunna ha ett sånt jobb där man kan ta med sig hunden.
På tal om jobb så har jag inte hört något än från Klippan. Det var som jag trodde, han börjar troligtvis på måndag den 11:e och sen tar det väl ytterligare några dagar innan de kommit fram till något *suck igen*.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar