Pussel

Nu verkar alla pusselbitar falla på plats.

Idag klockan 10.00 skrev jag äntligen på anställningspappret till Nordic Water!! Det tog bara fyra intervjuer/möten och tre månader.

Det ska bli så himla skönt att äntligen få slippa vara konsult. Detta hattande med uppdrag på sex månader, 1,5 år osv. Att aldrig få komma till ett arbete där man har sina arbetskollegor och få jobba på ett och samma ställe.

Först blir det upplärning i Klippan i ca tre månader och sedan placering i Sisjön. Bara en sån sak, placering i Sisjön. Nu slipper man åka över till Hisingen och hela vägen till Torslanda. Speciellt skönt när det nu blir tal om trängselavgift i Göteborg om tre år.

Vi har ju alltid sneglat på radhus/hus nere i Lindome/Kållered för det ligger på "rätt" sida om Göteborg med avseende på Johans föräldrar. Vi åker ju mer till dom än till mina. Nu faller det ju sig perfekt då även mitt jobb ligger på södersidan av stan.

Jag var lite oroad att konsultchefen skulle ta uppsägningen fel. Man har ju hört skräckexempel då folk sagt upp sig och han gått i taket. I början när jag ringde lät han irriterad och hade egentligen inte tid att prata men jag kände att jag var tvungen att ta upp uppsägningen idag. Men han tog det jättebra. Han såg heller inte några problem med att jag började det nya jobbet redan om två veckor trots mina två uppsägningsmånader. Men det är klart, varför ska han betala mig lön och tvinga mig gå hemma i två månader för att jävlas. Jag kostar ju företaget bara pengar då.

En stor anledning att han tog det så bra var ju att mitt nya jobb inte "inkräktade" på hans område. Det vill säga om jag sagt upp mig för att börja på ett annat konsultbolag i samma bransch, fordonsbranschen, så hade varit en annan femma tror jag.

Nu ska vi ha avslutningslunch den 11:e februari sen är det adjö och tack för denna tiden. Konsult i 4 år och 7 mån.

En annan pusselbit som verkar hitta sin plats är den för Dumle. Idag när vi var ute och gick lyssnade han mycket bättre på mig. Jag har tagit till mig lite mer av Fredrik Steens ledarskapstips, att leka med hunden. Jag har även alltid en tennisboll redo i fickan som avledningsmanöver. Idag var han ca tio meter framför mig när det kom en annan hund. Denna hunden var också lös. Han stannar till, tror till och med han skvallrar, och blir stående där. Jag kallar på honom och han väljer mig!! Det kändes så himla skönt.

På hemvägen kom det två tjejer i nio-tio årsålder som frågade om det fick klappa honom. Då förklarade jag för dom att det går nog inte eftersom han är lite rädd för nya människor. "Men om vi gör så här" säger ena flickan och sätter sig ner på huk. Samtidigt som jag säger, "vi kan väl testa", är Dumle framme med nosen. Lite reserverad men helt godkänt. Gav tjejerna var sin godis som de fick ge Dumle vilket han åt. Det finns kanske hopp för Dumle också. Nu är det "bara" ensamhetsträningen kvar.

Nu ska jag börja fixa i ordning mig för kvällen. Det blir tjejmiddag hos H i Lindome (nya stället). Får ta det lugnt för jag brukar bli så jäkla full varje gång vi träffas för vi har så himla trevligt.

Dregelvarning

Gud vad jag är sugen på en sån här:

Kolla interiören! Jag är svag för ljus inredning och speciellt skinn.

Att en diesel sedan drar 0,59 vid blandad körning gjorde mig inte mindre intresserad.

Vill ha, vill ha! Johan tycker vi ska vänta *tråkmåns*. :(

Att det är en Saab bryr jag mig inte om, den är fräck. Snyggare än V50 som jag tänkt på innan.

Hade varit skönt med lite bättre komfort (premium) och bättre lastutrymme nu när det blir mycket åkande i vår.

Duktig

Eftersom vädret är som det är och det är gratis provvecka på Friskis så passade jag på att springa lite på löpbandet på Västra Hamngatan. Lämnade Dumle hos Johan och begav mig ner. Alla fem löpbanden var redan fulla så jag värmde upp på crosstrainern i 10 min. Hade tänkt köra 5 km under 5 min tempo och ställde in klockan på 12,1 km/h. Jag ökade strax till 12,2 och sedan succesivt till 13 när det var ca 400 meter kvar. Jag hade jättebra flås men däremot så stummade benen lite. Vet inte om det beror på lågt Hb eller om jag inte är så vältränad och uthållig. Ska köra detta upplägg när tillfälle ges.

Det slutade alltså med att jag sprang 5 km i 4,56 tempo vilket jag är supernöjd över.

När jag sen hämtade Dumle var det dags för promenad men först mat. Eftersom Johan ska på bio ikväll tänkte jag att jag skulle gå en långpromenad så jag begav mig mot Delsjöns golfbana klockan 17. Samma sträcka som jag sprang i förra veckan.

Nu är jag precis hemkommen efter nästa exakt 1,5 timmes poffiprom. Nu känner jag mig jätteduktig!

Imorgon klockan 14 kommer, med största sannolikhet, mitt liv förändras men jag vågar inte ta ut något i förskott än. Skriver om det när allt är färdigt imorgon.

Kom ihåg-inlägg

När Dumle ser andra hundar fokuserar han så mycket på dom så han blir okontaktbar. Det hjälpte med en skenmanöver att kasta bollen framför honom. Då fick han fokus på den istället. Bra att komma ihåg!

Var ute i Delsjön för jag vill en gång för alla lära mig att hitta där. Gick fel två gånger men ingen större fara skedd. Var ute i ca 65 minuter.

Efteråt åkte jag till Ica för att handla fredagsmaten varav jag lämnade honom i bilen. Kände mig superstressad, speciellt när man ska stå och plocka ihop lösgodis. När jag kom tillbaka hade han varit själv i 18 min i bilen. Men när jag väl lyssnade av mobilen när jag kom in var det inte så fruktansvärt farligt. Självklart var han gnällig men det var bitvis helt tyst också. Det viktigaste var väl att han inte eskalerade i stress till ylande. Kanske behöver träna mer på detta? Nu ligger ju temperaturen på nollan så han klarar ju lätt 20 min.

Hade förövrigt gett honom två tuggben men dom hade han inte rört. Inte förvånad precis.

Jag tror jag snart får döpa om den här bloggen till "Dumle med mera". Allt kretsar kring honom numera.

Ledsen

Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte med Dumle.

Brukar ofta ta en snabbdusch innan jag tar ut honom för morgonpromenaden. Idag när jag då inte tog honom direkt, tillräckligt snabbt, blev han rastlös och passade på att bita sönder axelremmen till min Björn Borg handväska jag fått av Johan. Jag blev så jäkla ledsen. Luften gick ur mig. Det här var fan droppen!

Igår bet han av den sista biten på hans koppel så nu finns inget ögla (handtag) kvar. Jag vet att det egentligen är mitt fel som låter sakerna ligga framme men jag trodde faktiskt att han var över det stadiet. Nu kan man inte lite på honom. Han har fullt med tuggleksaker men tydligt går han på det man älskar mest.

Han kan inte vara understimulerat så mycket som jag går, springer och aktiverar honom.

Det tråkiga är ju att han känner av att jag är irriterad. Man ska inte träna honom när man är sur och irriterad då är det lika bra att skita i det.

Angående ensamhetsträningen så ser jag väl just nu en promilles framsteg men det har man ju gjort förut också. Det går att gå ner och slänga soporna nu i 1,5-2 min utan att han säger något. Fast det gäller ju att förbereda lägenheten och lägga ut köttbullebitar som han får leta efter att jag gått.

Igår när jag gick och slängde papper och plast vid återvinningen var jag borta i fem min och då var han också helt tyst förutom ett litet pip efter ca fyra min men det räknar jag inte.

Där står vi idag - max fem minuter efter sju månader. Vi har lagt ner flera tusenlappar på honom med DAP och hundpsykologer. Men inget slår all den tiden jag lagt ner. Jag o r k a r snart inte mera!!

Tänk att bara spontant få åka iväg och kika på reorna på Allum. Gå omkring med Johan och ta en latte på Mamma Mia. Dumle är värre än en bebis, det är han faktiskt. Ett barn kan man åtminstone ta med sig överallt.

Förra året var vi nästan inte alls på Liseberg på grund av honom. Dumle var tänkt att ge oss mycket glädje men nu ser jag bara problem. Jag skulle ta upp agilityträningen igen men nu har jag ingen motivation.

Det är så svårt att sätta sig in i hur det kommer kännas att omplacera honom. Jag kommer vara fruktansvärt ledsen men det kommer även kännas som en sten fallit från bröstet. Tänk vad spontan man kan vara sen. Jag vet att det finns jättebra folk där ute som kan ge honom ett minst lika bra hem som vi, kanske till och med bättre. Men det gör så ont att tänka tanken. Jag har egentligen tagit ett sånt här tungt beslut förut, när vi bestämde oss att ta bort Laban. Det var det värsta jag någonsin gjort. Jag önskar ju att jag aldrig kommer att känna så igen.

Om det blir omplacering kommer det ske genom Hundfrämjandet. Ska nog maila T om detta nu.

Vi har väl tänkt att så länge jag går hemma kan vi fortsätta och ensamhetsträna honom. Men jag vete fan just nu! Hur ska det gå om jag får Klippanjobbet? Då måste vi hitta ett hunddagis till honom för flera tusen kronor. Är det värt det? Jag ser bara problem just nu.

Det känns som Dumle styr våra liv.

Ett livstecken

Som jag misstänkte - nu fick jag ett livstecken från företaget jag varit på intervju hos två gånger. Det damp ner ett mail vid tio tiden i förmiddags att Klippanchefen ville att jag skulle träffa hans chef i Göteborg. Jag ringde upp Göteborgschefen och ska nu på intervju hos denne på torsdag klockan tre.

Det blir alltså min tredje intervju på samma företag. Imorgon har dom tvåmånadersjubileum sedan min första intervju 12 november.

Om man ska analysera så måste det ändå vara positivt att de lägger ner tid och energi på en tredje intervju på mig. Nu är det bara att hålla alla tummar och tassar!

Lämnade Dumle hos Johan på hans jobb idag. Eftersom vi fick lite extra pengar i jul och vi har en del undansparat på vårat räntekonto tänkte vi unna oss en bättre spis. Vi hade redan kikat på en Gorenje på Elgiganten igår söndags som vi fastnade för men den fanns inte i lager. Sen vill man ju inte gå och köpa första bästa så jag åkte till Bäckebol för att kika in på Media Markt. Hittade inget vettigt där plus att säljarna gav ett något osäkert intryck när de inte var säkra på om min bild på våran stickkontakt var till ett 230V eller 400V uttag.

Gick över till Elgiganten som även dom rekommenderade den här Gorenjespisen. Jag bestämde mig för den men då visade det sig att den inte skulle komma in förrens i slutet av februari och det kändes långt fram. När man väl har bestämt sig vill man ju ha en spis direkt. Säljaren var då så snäll att han erbjöd en uppgraderad Gorenjespis till samma pris, 6995 kr. Den hade tidigare kostat 8500 kr! Det var oklart när även denna skulle komma in i lager men den skulle komma tidigare än den första modellen i alla fall.

Nu ska det bli så skönt att få keramikhäll och slippa göra rent mellan gjutgärnsplattorna men vi kommer nog uppskatta varmluftsugnen främst. I våran nuvarande spis bränner man oftast botten om det nu t ex är en sockerkaka eller liknande man bakar. På spisen vi har idag kan man inte läsa av vreden eftersom texten är bortskavd så vi vet inte vilken funktion vi använder. Spisen är troligtvis från 1992 när huset byggdes så med 18 år på nacken har den väl gjort sitt!?

Så här ser spisen ut fast i vitt utförande

Nu när jag hade passning på Dumle passade jag även på att springa vilket inte var det lättaste. Det ligger ett täcke med snömodd över gatorna. En stor del av den kraft man skjuter ifrån med för att ta sig framåt går nästan åt när man sjunker ner i modden. Det slutade med 5:45 tempo på Mölndalsrundan som ändå är ganska flack och lättsprungen. Ute är det minus fem grader - Vill ha barmark nu!

I helgen var vi i Halmstad för att spela in mig i studion. Jag spelade in totalt fyra låtar varav en av dom var en duett med Johan. :)

Vi fick justera sången några gånger men överlag gick det jättebra. Jag kom på att jag kunde lyfta ena hörluren åt sidan så jag hörde mig själv bättre - det var ganska svårt i de lägre regionerna.

Låten jag blev mest nöjd med är Hurt eftersom den var svårast.

Bristande motivation

Igår var det sex veckor sedan våran hundpsykolog var hemma hos oss och vi ser fortfarande inte några framsteg med ensamhetsträningen.

Jag testade för några timmar sedan att gå ut i 1,5 min men inte ens det går.

Var förövrigt på My Dog på svenska mässan tillsammans med S. Det var jättekul att gå omkring och kika på olika hundar och vi var också på en föreläsning som Fredrik Steen höll. Även om han inspirerade mig något så är jag nere i en svacka nu med Dumle. Jag var inte alls sugen på att gå omkring och köpa roliga leksaker och tillbehör till honom på mässan. Det känns inte motiverande om man ändå till slut måste omplacera honom.

Jag har till och med gått så långt att jag ställt frågan till Hundfrämjandet idag om jag i framtiden kan göra en omplacering genom dom. Det är så trist för jag kan inte känna någon glädje med Dumle, speciellt nu på slutet när man inte märker några framsteg. Kom på mig själv att jag inte gjort söklekar på flera dagar, det brukade vi göra varje dag annars.

Det är inte bara ensamhetsträning jag stör mig på. Han skäller på folk som glor på honom. Det var så pinsamt för häromdagen gick jag med honom lös när vi passerade en mamma och hennes ~6 åriga dotter. Mamman frågade om de fick hälsa. Då sa jag att han är lite reserverad mot nya människor. Jag stod ca 4 m ifrån dom och Dumle var emellan (2 m). Helt plötsligt gör han utfall mot dom ca en meter och skäller varav de ryggar tillbaka. Sen sa mamma till mig " ok, jag förstår". Hur jäkla pinsamt var inte det? Vad ska man göra i en sån situation? Laban skulle aldrig göra en sån sak eftersom han älskade alla människor.

Vi har kommit så långt i ensamhetsträningen att han kan ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och jag kan spendera säkert upp emot en halvtimme på toaletten. Jag kan till och med ta på mig ytterkläder och skor och skramla med nycklarna men jag kan absolut inte ta i handtaget för då kommer han som ett skott.

Eftersom jag verkligen är nere i en svacka nu ringde jag till hundpsykologen. Jag nämnde att han går igång på när jag tar i handtaget, att det blir någon sorts signal. Då kom hon med tipset att istället för att han förknippar handtaget med något negativt ändra det till något positivt. Så nu ska jag ge honom en köttbullebit varje gång jag tar i handtaget så han associerar den med något positivt. Jobba vidare om sagt.

Jag kärade ner mig i en cockerflicka på mässan. Jag är fortfarande svag för cockrar även fast de kräver så mycket pälsvård. Hon var så mjuk och go och försiktig - precis som Laban.

Om det nu blir så illa att jag måste omplacera Dumle kommer jag ha svårt att se mig utan hund. Det är verkligen en livsstil. Även om det vore dumt att gå på hundägandet igen så tar det nog inte max ett år innan jag står där med vovve igen. Men jag tar mig nog inte an en valp igen, det är alldeles för mycket jobb.

Ett liv utan hund skulle bli ett mycket friare liv men framför allt billigare. När och om jag väl börjar jobba måste vi lägga minst 1500 kr på hundpassning *suck*. Därför hade en dröm varit att kunna ha ett sånt jobb där man kan ta med sig hunden.

På tal om jobb så har jag inte hört något än från Klippan. Det var som jag trodde, han börjar troligtvis på måndag den 11:e och sen tar det väl ytterligare några dagar innan de kommit fram till något *suck igen*.