Ren fakta - vi gjorde rätt

Det var så svårt att ta in allt. Johan ringde veterinären han träffade på fredagen.
Efter jag läst igenom deras konversation kändes det som en sten som föll från bröstet. Man har hela tiden gått omkring och undrat om man tog rätt beslut. Tänk om vi skulle gett honom en chans.
Nu vet vi att vi gjorde rätt. Jag ska läsa den här texten om och om igen...


Sammanfattning: Samtal med Jenny Axelsson, veterinär

Laban svarade bra på smärtlindringen på fredag eftermiddag. Han blev lite piggare och var mer i gång än vad han varit tidigare på dagen. Han rörde sig lite bättre och reflexerna var hyfsade. Röntgen visade på förändringar i bröst- och ländrygg, men inte så stora förändringar så att det skulle vara någon fara för fas 3-5.

På lördag morgon blev han mycket sämre och kunde inte använda bakbenen. När de ringde till oss tryckte disken så mycket på nerverna i ryggen att han inte kände smärtan, men ryggen och diskarna var ändå sjuka. Han hade alltså egentligen inte så ont de sista timmarna. Däremot var läget allvarligt eftersom han nu övergått till fas 5-diskbråck. Han hade alltså behövt en operation vare sig han hade ont eller ej.

Hans problem var på lördagen spridda till olika delar av ryggraden. Om det hade varit tre intill varandra liggande diskar som tryckt på varandra hade det varit lättare att åtgärda, men nu var det tre diskar som var utspridda över en större del av ryggraden, vilket gjorde det hela ännu svårare.

Det är inte så vanligt att det går så här fort. Däremot är det nästan att föredra för hundens skull, eftersom så här svåra diskbråck oftast kommer tillbaka. Om vi hade fått hem honom hade det ändå varit en rätt stor risk att han ganska snabbt hade blivit sämre, och då hade ju hans (och vårt) lidande förlängts ännu mer. Med tanke på hur svåra diskbråck han hade så hade han troligtvis i bästa fall fått några (jobbiga) månader till efter en eventuell rehabilitering (förutsatt att den gick bra), utan det hade antagligen kommit tillbaka och till sist slagit ut honom.

Alltså tyckte hon att vi hade tagit helt rätt beslut, och att den snabba utvecklingen till och med var bättre för Labans välbefinnande än om vi skulle ha fått med honom hem. Han hade troligtvis blivit sämre inom ett par dagar igen. Och han hade nog inte ont sina sista timmar eftersom diskarna tryckte på nerverna och tog bort känseln helt, vilket ju fick till följd att han inte alls kunde röra bakbenen.

När det gäller magnetröntgen eller inte så hade det inte gjort någon skillnad. En magnetröntgen som gjorts på fredagen hade inte sett mer än vad skiktröntgen gjorde, eftersom han inte blev sämre förrän på lördag förmiddag.

Eftersom detta gick så snabbt hade chansen varit att vi hade fått ta hem honom på lördagen för att sedan se honom bli förlamad mitt framför ögonen på oss. Det hade varit det värsta scenariot - att först bli lyckliga att han fick komma hem för att sedan få bära ner honom för att han skulle få somna in.

Jag vet inte om jag kan klara mig utan hund. Det är så tomt nu. Har alltid haft något slags djur hemma, det har aldrig varit tomt. Jag ska absolut inte försöka ersätta Laban på något sätt. Jag vill minnas honom med glädje.
Kanske till semestern eller till hösten?
Vi har lovat att hjälpa till att passa grannens hund som är en shih tzu - det kommer nog hjälpa lite.