När det ena var över kom det andra bakslaget

Kan bara konstatera att undersökningen och kvällen innan med laxermedel gick över förväntan.

Självklart gjorde det bitvis ont under koloskopin men jag fick två doser av lugnande så jag sov lite. Undersökningen kändes som fem minuter men Johan, som fick vara med inne denna gång, sa att det hade tagit tjugo minuter.
Det värsta var nog när de före undersökningen satte en plastkanyl i armvecket - jag är så fruktansvärt rädd och nojig så det kom en tår. Denna kanyl använde dom för ge mig lugnande igenom.
Det konstiga, men positiva såklart, var att de inte kunde se något konstigt i tarmen. De tog prover som kommer om sex-sju veckor. Vi får se då. Vet inte varför jag fick anemi.

Nog om mig - det har hänt något fruktansvärt! Något som jag aldrig trodde skulle hända - inte såhär tidigt i alla fall. Jag åkte hem från jobbet idag kl 10.20. Johan har inte jobbat alls idag.

Eftersom jag gått och oroat mig så fruktansvärt över denna undersökning så firade jag och Johan med tre-rätters på El Corazon igår.

När vi kom hem så märkte vi att Laban gnällde till när han mötte oss i hallen. Jag började känna på honom varav han gnällde igen.
Han hade problem att hoppa upp i sängen och man märkte att något var fel. Han ville inte leka med sina leksaker och var helt apatisk.
Jag trodde det var något tillfälligt och sa att vi avvaktar tills imorgon.
På morgonen när jag gick upp låg han under sängen, som han gör ibland.
Jag gick och duschade och när jag skulle klä mig i sovrummet kallade jag på honom - men han orkade inte. Jag förstod att något var fel. Han orkade heller inte hoppa upp i sängen.
Vi öppnade dörren så han fick kissa - stapplandes ut försökte han hålla upp ett ben. Man såg att hela bakpartiet var ihopsjunket.
Vi bestämde att jag åker till jobbet och Johan tar honom till vet. Vi fick en tid kl 8.40 på Smådjursakuten fem minuter härifrån.

Vid halv tio ringer Johan och säger att de misstänker diskbråck. Då började jag storlipa mitt i kontorslandskapet. Jag kände direkt att jag ville ringa pappa för att se om han hade någon erfarenhet vilket han inte hade. Messade och pratade även med E. Jag bestämde mig för att åka hem. Sa till mitt SU, gråtandes, att det nog var bäst att åka hem. Ringe även gruppchefen som hade full förståelse.

Han var uttorkad då han inte druckit något inatt så de satte dropp på honom. De gav honom även smärtstillande. Nu ligger han på Smådjursakuten i väntan på skiktröntgen och/eller magnetröntgen. De ska höra av sig i eftermiddag för att tala om ifall han blivit bättre.

Det värsta är att vet. vet inte hur omfattande skadorna är. Det kanske räcker med smärtstillande plus vila. Det kan också vara så att flera diskar är trasiga - det skulle innebära en smärtsam operation, runt sex månaders rehabilitering och 10 000 kr fattigare. Och det är inte säkert han blir helt återställd och diskarna kan börja läcka igen.

Jag gör inte en operation för min eller Johans skull - jag gör det för Labans skull. Om det värsta scenariot skulle vara den beskriven ovan är det lika bra att han får somna in. Och det är inte på grund av pengarna! Om operationen skulle innebära smärta för honom och sex månaders smärtsam rehabilitering gör jag det inte. Man får inte vara egoistisk i såna här lägen - alltid tänka på djurets bästa och inte på mig som gråter...

Det är flera timmar till eftermiddag än - det blir en lång väntan.