Det går inte beskriva den smärta jag känner i bröstet. Jag är så fruktansvärt chockad. Det är en sådan tomhet just nu. Jag förstår inte...
De ringde kl 11.05. Det hade blivit värre. Han var nu helt förlamad i hela bakpartiet.
Operationen skulle kosta minst 40 000 kr. Det värsta var dock rehabiliteringen efteråt. Han skulle vara förlamad efteråt - hur länge visste de inte. Det kunde ta flera månader. Han skulle få gå på hundsim. Ett par veckor efter operationen skulle han inte kunna kissa och bajsa normalt. Han hade fått gå på laxermedel och jag och Johan hade fått lära oss tömma kissblåsan. Vi hade fått bära omkring honom och hålla upp rumpan utomhus.
Det fanns en 80% chans att han skulle bli helt återställd men det fanns inga garantier. Nya diskbråck kunde uppkomma.
Klockan 12.30 gick vi ner för ett sista farväl. Vi pussade och kelade med honom. Jag lyssnade på hans andetag. Han luktade inte Laban - han luktade kiss och avföring. Jag försökte trycka min näsa mot han öran för att lukta på honom - en svag doft av Laban kunde jag allt känna. Han kunde inte vifta på svansen då han var förlamad.
Det gick jättesnabbt - jag höll min hand mot hans bröst och kände när hjärtat slutade slå.
Jag luktade på honom igen - nu luktade han sån där avlivningsvätska.
Vem ska nu möta mig i dörren när jag kommer hem?
Vem ska nosa i varje Ica-kasse när vi har handlat?
Vem ska mysa mellan oss på helgen?
Vem ska bli överlycklig när vi säger "nu är det dags"?
Vem ska sick-sacka framför mig när vi är ute och går?
Vem ska vi kasta köttbitar och tomater till när vi lagar mat?
Vem ska vi ge matrester till?
Vem ska vi leka sök med och kasta boll med?
Vem ska dra in grus med sina små tassar?
Vem...
Matte och husse älskar dig <3
Laban blev 4 år 8 mån och 18 dagar.
Ingen kan ersätta honom. INGEN!
Livet är så jävla orättvist! Varför?
Så hemskt! Jag storgråter när jag läser dina ord...stackars er!!
SvaraRaderaJag har också haft liknande symtom på min 4-åriga tik Cira (också en cocker). I höstas kunde hon plötsligt en kväll inte hoppa upp i soffan...hon hade klara problem med att ta sig nerför trappan. Vi fick lyfta upp henne, bära nerför o uppför trappan under 2 veckors tid. Så bara försvann det....och hon blev som vanligt igen. Min uppfödare trodde först att det kunde vara ett mindre diskbråck. Jag är livrädd att det ska komma tillbaka och då mycket värre :(
Tänker på Er! *kramar*
/Ankie,Cira&Monique
Känner med er!
SvaraRaderaDet är särskilt orättvist när det kommer plötsligt och när dom har många år kvar.
Min Rottis Zeb fick somna in förra året i september och det är fortfarande fruktansvärt att han är borta - saknar honom SÅ mycket:(
Tänder ett ljus för er Laban!
Beklagar verkligen eran förlust, det tar ett tag sen kanske ni kan se allt med nya ögon men man måste få sörja!! Man kan ej heller ersätta nån med en annan
SvaraRaderaSköt om dig och varandra / Hundpolare från vovve
"snabb" diagnosen före röntgen av veterinären när vi kom in akut igår för att vår tik hade trampa fel och inte kunde gå var... "ligament i handleden som hade gått sönder" det skulle resultera i 25.000, steloperation och 3 mån rehab.... tänkte som du! absolut kan ja betala perngarna men inte om hon säkerligen aldrig kommer bli helt återställd..
SvaraRaderaRöntgen visade dock trasikt ledband, 25.000, ingen steloperation, 2 månader av mer eller mindre inaktivitet, men höga odds till att bli totalt återställd.. vi hade änglavakt igår.
Men de 3 timmarna som hann gå innan vi fick beskedet vad en pina... jag kan inte ens föreställa mig hur ni måste ha känt er under denna tid med er lilla bebis hos veterinären..
Fy! jag lider med er!
//Viktoria
Känner med er.. Måste vara fruktansvärt jobbigt.. Tänder ett ljus för er, vila i frid Laban.
SvaraRaderaKänner med dig/er. Min vovve är bara 10 mån (min första hund) men jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
SvaraRaderaNi gjorde det som var rätt för Laban, nu behöver han inte lida mer. =(
Sänder positiva kramar
Känner med er.. måste var så tungt! Ni gjorde det som var rätt för Laban... Vila i frid! Skickar tröstekramar
SvaraRaderaTårar kommer när jag läser i din blogg... -låt sorgen få ta den tid som behövs. Prata med de som lyssnar -om det behövs om och om och om igen. Ingen vet vad just du går igenom. Stor kram! (egen erfarenhet visar mig att det blir lite mer ljusglimtar dag för dag även fast jag knappt trodde det var möjligt från början)
SvaraRadera