Jag hade haft ett helt annat upplägg månaderna innan. Jag satsade mer på korta sträckor 6-8 km och mer intervallträning. Långpassen har fått stryka på foten på grund av allt pendlande ner till Klippan. Från februari till och med dagens datum har vi varit i Klippan varje vecka. Det betyder att minst två dagar har gått till spillo varje vecka. När man åkt ner och uppstigning har varit kl 4:50 har man inte haft ork att ligga och nöta 15 km i Klippan sen samma kväll. Och när man sen åkt hem har man ramlat in runt 18.30 och det första man måste fixa då är att äta. Visst, det finns inga undanflykter om man bara vill men det har verkligen inte hjälp till precis.
Stod på startlinjen igen vid 14.37 i grupp 8. Långsam start resulterade i 5:40 tempo redan vid första kilometermarkeringen. Och sen byggdes det på. Vid ca 3 km var jag helt torr i munnen och seg i benen, på väg mot uttorkning. Längtade till första vätskestationen som kom så sent som 4,3 km in på Varvet. Jag funderade allvarligt på att bryta om det inte blev bättre. Från start till direkt efter Älvsborgsbron var det stekande sol hela tiden - tur att man smörjt in sig. Precis innan Älvsborgsbron är det faktiskt väldigt stigande, något som man kanske inte tänker på när man är pigg i benen. Det var jag inte nu kan man säga. Gick i några sekunder innan 5 km markeringen. När jag kollade på klockan som visade 28:42 visste jag redan där att målet under 2 timmar var kört. Hade väl hoppats på något mellan 26-27 min.
När jag kom över på Hisingssidan siktade jag in min på vätskestationen 8,1 km för där stod Annelie som funktionär. När jag kom fram till henne sa jag till henne att jag funderar allvarligt på att bryta, att det är inte värt det. Då sa hon att det är flera som redan brutit vid hennes station. Men efter den stationen, vet inte om det var mentalt eller att jag faktiskt fyllde vätskenivåerna igen, fick jag mer energi. Många tycker att Hisingen är värst men jag tycker faktiskt att det är den lättaste biten, det är ju flackt hela vägen.
Tog mig verkligen tid att dricka vid alla 11 stationerna. Ibland till och med två muggar energidryck. Bara där förlorar man flera sekunder. Jag valde energidryck eftersom den innehåller salter, något man förlorar mycket av under loppet. Jag passade även på att hälla över mig en mugg vatten på kroppen, allt för att svalka mig.
Jag kände att jag hade två val - antingen så bryter jag någonstans på Hisingen eller också ser jag till att verkligen fylla vätskenivåerna på varje station och ge mig fan på att ta mig i mål.
Det var verkligen skrämmande de sista två kilometerna, folk sprang i knapp styrfart och vissa gick bara 200 meter innan mål. Folk var helt slut. En kille som såg ut att vara i god form stupade bara ca 500 meter innan mål. Tre vårdare höll i honom och försökte ta hand om honom.
Det slutade med en tid på 2:06:50, exakt 5 minuter sämre än förra året. Men jag är nöjd ändå, jag hade verkligen inte kunnat göra bättre ifrån mig.
När man sen läste GP på kvällen så visade det sig att det varit kaos. Ett hundratal hade kollapsat och 61 personer förts till sjukhus. 16 personer var allvarligt uttorkade. Ambulanser hade haft svårt att ta sig fram och taxibilar som skulle skjutsa folk som brutit var kraftigt försenade, upp till en timme. Läste även att av 58000 anmälda var det 18000 som aldrig startade och ca 1400 bröt loppet - tre gånger så fler än förra året.
Jag tror även att den extremt kalla vintern har spelat in. Många har nog inte kunnat bygga kondition under vinterhalvåret och för min del har det inte blivit några långpass överhuvudtaget. Det längsta jag sprungit är 13 km.
Mina mellantider blev:
5 km = 28:42
10 km = 58:43
15 km = 1:28:43
Man ser att jag gått ganska jämt strax under 6 minuterstempo hela vägen. Det talar ju emot att jag inte behöver springa en massa långpass på 17-18 km innan. Jag klarade ju ändå sträckan. Men däremot idag, jag har en sån jäkla träningsvärk i benen så det är inte sant. Speciellt på utsidan av låren. Det kommer jag inte ihåg att jag hade förra året. Men det beror nog som sagt på att jag sprang fler långpass och kroppen var van vid belastningen.
På kvällen mådde jag inte alls dåligt, jag hade bara lite huvudvärk. Jag låg och halvslumra i Johans knä när han tittade på Champions leaguefinal. Efter att jag tryckt i min efterlängtade Calzone såklart.
Nä nu jäklar vill jag ha revansch - jag ska anmäla mig till Göteborgsvarvet 2011 och då jävlar!
Förövrigt ska jag sätta mig nu på altanen och njuta av solen - något jag inte gjorde igår under Göteborgsvarvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar