Årets första dopp...

... stod Dumle för idag. Var sugen att ge mig ut och springa och tanken var att jag skulle springa rund golfbanan som jag gjort en annan gång. Kom på att jag kunde ju springa till Delsjön och även ta med Dumle så han kunde dricka/bada där.

Detta var ett ypperligt tillfälle att testa och se hur Dumle reagerar på en lång sträcka när jag har honom i koppel mesta tiden. Tidigare när jag sprungit 8:an i Skatås har han varit lös och därmed sprungit som en tok fram och tillbaka - säker både två och tre gånger längre än åtta kilometer. Detta har resulterat en utmattad hund som legat en meter bakom mig den sista halvkilometern.

Men han pinnade på bra. Han travade fint intill min sida men var ganska så trött och törstig när vi kom ner till sjön. Tog exakt 29 min dit men då hade jag småjoggat lite och inte stängt av klockan när han nosat och kissat. Hon hoppade gladeligen i plurret efter att jag kastat en pinne en bit ut.

På vägen hem var han inte trött överhuvudtaget troligtvis för han var blöt i pälsen.

Det hade varit kanon om jag ta ta med honom på långpass framöver. Då kan man kombinera ihop två saker i en - ett långt träningspass för mig och en rejäl rastning för honom.

Han hade dock svårt att koppla av när vi väl kom hem. Han for runt som en tok efter att jag duschat och schamponerat honom. Han betedde sig på samma sätt som när han var valp och övertrött. Han försökte torka sig på våra mattor och rullade sig som en galning. Nu har han till slut däckat - medvetslös i sängen.

Jag har nog inte helt läkt efter varvet då jag fick känningar i samma muskler som jag hade träningsvärk i efter varvet. Det var nästan så jag haltade när jag var färdigsprungen men jag läker väl ihop så småningom. Vet inte vad muskeln heter men det är muskeln som sitter på utsidan av låren en bit upp - tror jag haft ont där när jag kört backträning förut också.

Anmälde mig förövrigt till halvmaran Prinsen minne i veckan. Nu blir det revansch - ska komma under två timmar!!

Saxat från gp.se:

"Det var hundratals löpare som kollapsade under Göteborgsvarvet på grund av vätskebrist i hettan. 63 fick vårdas på sjukhus.

Fem togs in på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska. Under söndagen låg två män i 35-40-årsåldern fortfarande kvar på avdelningen."

Mina placeringar (damer):

2008 - plats 3958, tid 2:02:22

2009 - plats 4431, tid 2:01:55

2010 - plats 3871, tid 2:06:50

Trots att jag fick min sämsta tid fick jag en bättre placering än någonsin. Det vittnar ju om att det var så många som försämrade sig på grund av den extrema hettan. Om man ser det så känns det helt plötsligt bättre.

Idag var jag åter igen jäkligt sugen på att satsa på ett fullt marathon. Men det gäller att ha tiden för mer långlöpning. Det känns som vem som helst kan springa ett halvmarathon men inte så många som kört ett fullt. :)

Göteborgs marathon går i oktober. Får se hur det blir med det. Måste komma upp i minst 3 mil om jag ska våga mig på den. Jag är inte särskilt snabb men jag är en seg jävel. :)

Göteborgsvarvet 2010

Detta var året då jag tänkte fixa mitt mål och springa under 2 timmar. Men vad gör väl det när det visade sig vara tokhett ute och termometern visade 25 grader i skuggan. Jag ljuger nog inte om det var runt 30 grader i solen. Ingen gång under 2010 har det varit så hett.

Jag hade haft ett helt annat upplägg månaderna innan. Jag satsade mer på korta sträckor 6-8 km och mer intervallträning. Långpassen har fått stryka på foten på grund av allt pendlande ner till Klippan. Från februari till och med dagens datum har vi varit i Klippan varje vecka. Det betyder att minst två dagar har gått till spillo varje vecka. När man åkt ner och uppstigning har varit kl 4:50 har man inte haft ork att ligga och nöta 15 km i Klippan sen samma kväll. Och när man sen åkt hem har man ramlat in runt 18.30 och det första man måste fixa då är att äta. Visst, det finns inga undanflykter om man bara vill men det har verkligen inte hjälp till precis.

Stod på startlinjen igen vid 14.37 i grupp 8. Långsam start resulterade i 5:40 tempo redan vid första kilometermarkeringen. Och sen byggdes det på. Vid ca 3 km var jag helt torr i munnen och seg i benen, på väg mot uttorkning. Längtade till första vätskestationen som kom så sent som 4,3 km in på Varvet. Jag funderade allvarligt på att bryta om det inte blev bättre. Från start till direkt efter Älvsborgsbron var det stekande sol hela tiden - tur att man smörjt in sig. Precis innan Älvsborgsbron är det faktiskt väldigt stigande, något som man kanske inte tänker på när man är pigg i benen. Det var jag inte nu kan man säga. Gick i några sekunder innan 5 km markeringen. När jag kollade på klockan som visade 28:42 visste jag redan där att målet under 2 timmar var kört. Hade väl hoppats på något mellan 26-27 min.

När jag kom över på Hisingssidan siktade jag in min på vätskestationen 8,1 km för där stod Annelie som funktionär. När jag kom fram till henne sa jag till henne att jag funderar allvarligt på att bryta, att det är inte värt det. Då sa hon att det är flera som redan brutit vid hennes station. Men efter den stationen, vet inte om det var mentalt eller att jag faktiskt fyllde vätskenivåerna igen, fick jag mer energi. Många tycker att Hisingen är värst men jag tycker faktiskt att det är den lättaste biten, det är ju flackt hela vägen.

Tog mig verkligen tid att dricka vid alla 11 stationerna. Ibland till och med två muggar energidryck. Bara där förlorar man flera sekunder. Jag valde energidryck eftersom den innehåller salter, något man förlorar mycket av under loppet. Jag passade även på att hälla över mig en mugg vatten på kroppen, allt för att svalka mig.

Jag kände att jag hade två val - antingen så bryter jag någonstans på Hisingen eller också ser jag till att verkligen fylla vätskenivåerna på varje station och ge mig fan på att ta mig i mål.

Det var verkligen skrämmande de sista två kilometerna, folk sprang i knapp styrfart och vissa gick bara 200 meter innan mål. Folk var helt slut. En kille som såg ut att vara i god form stupade bara ca 500 meter innan mål. Tre vårdare höll i honom och försökte ta hand om honom.

Det slutade med en tid på 2:06:50, exakt 5 minuter sämre än förra året. Men jag är nöjd ändå, jag hade verkligen inte kunnat göra bättre ifrån mig.

När man sen läste GP på kvällen så visade det sig att det varit kaos. Ett hundratal hade kollapsat och 61 personer förts till sjukhus. 16 personer var allvarligt uttorkade. Ambulanser hade haft svårt att ta sig fram och taxibilar som skulle skjutsa folk som brutit var kraftigt försenade, upp till en timme. Läste även att av 58000 anmälda var det 18000 som aldrig startade och ca 1400 bröt loppet - tre gånger så fler än förra året.

Jag tror även att den extremt kalla vintern har spelat in. Många har nog inte kunnat bygga kondition under vinterhalvåret och för min del har det inte blivit några långpass överhuvudtaget. Det längsta jag sprungit är 13 km.

Mina mellantider blev:

5 km = 28:42

10 km = 58:43

15 km = 1:28:43

Man ser att jag gått ganska jämt strax under 6 minuterstempo hela vägen. Det talar ju emot att jag inte behöver springa en massa långpass på 17-18 km innan. Jag klarade ju ändå sträckan. Men däremot idag, jag har en sån jäkla träningsvärk i benen så det är inte sant. Speciellt på utsidan av låren. Det kommer jag inte ihåg att jag hade förra året. Men det beror nog som sagt på att jag sprang fler långpass och kroppen var van vid belastningen.

På kvällen mådde jag inte alls dåligt, jag hade bara lite huvudvärk. Jag låg och halvslumra i Johans knä när han tittade på Champions leaguefinal. Efter att jag tryckt i min efterlängtade Calzone såklart.

Nä nu jäklar vill jag ha revansch - jag ska anmäla mig till Göteborgsvarvet 2011 och då jävlar!

Förövrigt ska jag sätta mig nu på altanen och njuta av solen - något jag inte gjorde igår under Göteborgsvarvet.

Ensamhetsproblemet som löstes (?)

Vi börjar se framsteg, stora sådana till och med.

När jag hämtade Dumle när han var ca 3,5 månad så började jag så smått ensamhetsträna honom efter ca en och en halv vecka hemma hos oss. Men jag såg aldrig några större framsteg. Började smått i 30 sekunders intervaller och tror jag kom upp som mest mellan 8-10 minuter när det gick som bäst men alltid följt av bakslag efter bakslag. Vet att jag bloggat om ett enskilt tillfälle då han klarade 20 minuter och det var när jag stod på andra sidan fönstret och sa ”gå och lägg dig” argt ett par gånger. Inte visste jag då att detta var en metod jag skulle fortsatt med.

Under åtta månader från och med juni 2009 till och med februari 2010 har jag tränat och tränat honom. Jag gråtit, varit frustrerad, tänkt på omplacering både en och tio gånger, testad alla möjliga metoder, sökt tips och tröst på forumet vovve.net, kopplat in två olika hundspykologer, kört Amichein bonding metoden och varit två timmar ifrån att lämna ifrån mig honom. Inte visste jag att svaret på mina problem var närmare än jag trodde.

I januari fick jag, enligt mig, en ganska kaxig och spydig kommentar från en kvinna på vovve. Hon sa att om jag tycker om min hund så ser jag till att lösa detta enkla problem. När man är arg och ledsen och framförallt frustrerad läste jag svaret men la inte ner någon större tid att kontakta denna kvinna. Det krävdes att Dumle var en hårsmån från att bli omplacerad att jag skulle vara tillräckligt desperat och testa vad som helst. Jag tog kontakt med henne. Hon heter Carina Romland bor i Mölnlycke och har jobbat med hundar i 30 år. Hon har samarbetat med de duktigaste hundpsykolger och är utbildad sbk-instruktör. Hon är även uppfödare till schäfrar under namnet Kaymix. Hennes hemsida finns här: http://hund-cina.dinstudio.se/

Hon kom hem måndagen 19 april för två veckor sen och hjälpte oss under en timmes tid. Hon sa att om vi tränar honom kontinuerligt tar det en vecka (!) tills vi kan lämna honom själv i två till tre timmar. Under rådande omständigheter (pendling och jobb i Klippan) har vi inte kunnat träna honom kontinuerligt men man har märkt framsteg hela tiden. Idag till exempel var vi och handlade i 35 min och på inspelningen är han helt tyst och ligger även bitvis i sängen i sängen och sover. Han är inte helt och hållet avslappnad eftersom har rör sig lite fram och tillbaka i hallen men det är en 100%-ig förbättring. I vanliga fall hade han stått och ylat/skällt vid dörren inom 10 minuter och absolut inte ens kommit på tanken att ligga i sängen. Jag önskar av hela mitt hjärta att detta kommer hålla i sig och vi till slut kan ha ett vanligt fungerande liv – tillsammans med Dumle.

Det roliga är att överallt där man läser så står det precis tvärt om vad Carina har sagt. Det vill säga lär hunden att vara själv i ett annat rum, avdramatisera ytterdörren, gå ut i 30-60 sekunders intervaller i börjar osv. osv. Jag köpte boken ”Rädsla och separationsångest hos hund” av Kerstin Malm (fil. doktor i hundetologi) och där står det likadant. Det verkar som om ju mer man lär sig desto snurrigare blir man. Lite vanligt bondförnuft hade nog gjort susen. Jag fick bland annat lära mig av alla att; vad du är gör, vad du absolut inte får göra är att gå in till hunden när den låter.

Jag skiter i om folk tycker att metoden är fel på något sätt, bara det hjälper oss.

Jag rekommenderar varmt alla som har något slags problem med sina hundar att ta kontakt med Carina. Hon är bäst!