Ett mirakel?

Såg att i det senaste blogginlägget skrev jag positiva saker om Dumles separationsångest. Det har hänt en hel del däremellan.

Vi testade i söndags att lämna honom i själv i svärföräldrarnas hus (hans andra hem) men det gick åt helvete. Han fick nästan dödsångest och trodde världen skulle gå under. Så uppgiven som han lät har jag inte hört på länge - och då var vi bara borta i 17 minuter till Ica.

Vi blev ju totalt sönderdeppade och tog den kvällen kontakt med uppfödaren som vi tänkt på ett tag. Då gick allting så fort - vi skulle träffa Dumles intressenter, som har hans bror, redan på onsdagen.

Sagt och gjort, nu kunde vi inte ångra oss med träffen. Vi hann ångra hans omplacering både en och tio gånger. Vi ville vara öppna med att vi ändå vill försöka till helgen och se om han till exempel klarar en timme.

De var väldigt snälla och accepterade det - ett bevis på att de är seriösa. De behövde inte ha ett snabbt besked på studs om de fick ta honom eller inte. Det verkar vara en jättebra familj med flera barn och Dumle kommer ju då ha hans bror som kompis.

Idag lämnade vi honom själv med musik på och köttbulle i Kongen medan jag och Johan åkte ner och fixade ett nytt pass till mig. Efter det åkte vi och handlade på Ica och när vi kom hem hade det gått en timme och två minuter!!

Vi både filmade och spelade in honom. Filmen räckte bara i 17 minuter då minneskortet är för litet men vi kunde lyssna av alltsammans på Johans iphone.

Ett mirakel måste ha skett för han klarar sig näst intill perfekt i 48 minuter om man bortser till lite smågnäll. Men sen brakar helvetet löst - trodde vi. Efter 48 min lägger han i ytterligare en växel och ylar bitvis men han hinner alltid hejda sig efter några sekunder. Man kan säga att han kom aldrig någonsin upp i samma stress som han gjorde i söndags i Klippan. Man säger ju att en gång är ingen gång men jag hoppas verkligen att det inte stämmer.

Kan nämnas att vi kört AB metoden sedan hans födelsedag (25 feb). Om det är metoden som fungerar eller inte spelar inte så stor roll - bara han inte får ångest och vi kan ha honom kvar!

Framsteg?

Johan var ute och sprang så då passade jag på att ensamhetsträna honom. Det verkar som om han tycker det är jobbigare när vi båda lämnar honom tillsammans än en och en. Hursomhelst så var jag borta i 8 minuter och det gick jättebra. Han såg avslappnad ut och sträckte på sig. Han till och med naggade lite på sig.

När jag kom in sprang han inte och visade benet och han tog heller inte och bet frenetiskt på det. Enligt Mervi använder han benet som substitut för napp - dvs den lugnar honom. Och det låter ju faktiskt ganska logiskt.

Det ger ju en hänvisning hur han mått när jag varit borta - hämtar han benet och biter på det är han uppstressad och har med stor sannolikhet varit orolig när jag var borta.

Det har nu gått lite över en månad med AB metoden och vi ser små, små framsteg.

Vilken tillfredsställelse det skulle vara om man fick ordning på detta!

Nynäshamn igen

Uppstigning 4:45. Hade bra tid på mig på centralstationen – tåget hade inte ens öppnat dörrarna. Tyckte det var stressigt förra gången då jag bara hade tio minuter på mig innan tåget lämnade Göteborg.
Det var visst ett direkttåg till Stockholm vilket jag blev varse om när jag satte mig ner. Tog bara 2h och 45 min till Stockholm vilket är suveränt. Ska nog boka det nästa gång man ska till Stockholm. Detta tåg avgick kl 6:00. Det enda negativa var att det var fullbokat och jag hade gärna haft fönsterplats. Hade glömt att be om att få en fönsterplats när bokningen genomfördes. När det är lite folk på tåget gör det ju inget om man sitter på ”fel” plats.

Har varit på besök på ett reningsverk som heter Himmersfjärden utanför Stockholm. Det var mycket lärorikt att se helheten och se våra produkter i bruk. Tydligen rinner vattnet i ursprängda tunnlar från Stockholm till fjärden. Det resulterar att vattnet till slut måste pumpas upp från ca 54 meter djup. Vi tog hissen ner 54 meter och det kändes i trycket i öronen. Har nog känsliga öron för jag brukar få problem med tryck i öronen. Man kan hitta det allra konstigaste som folk spolat ner i toan. En gång för säkert 20 år sen, fredagen den 13:e, hittade de en levande sköldpadda i vattnet. Den hade precis klarat sig från valspressen och räddades därifrån. Det roliga är att samma sköldpadda som hittades lever idag med några kompisar placerade i receptionen på reningsverket.

Amichienmetoden
Har fortfarande inte sett några större framsteg med Dumles separationsångest. Det verkar dock som om det blir värre när vi båda går ut samtidigt. Vi testade att gå i omgångar där Johan gick först och sen jag efter cirka två minuter, det gick faktiskt bättre. Tydligen så är denna metod ingen träningsmetod utan ett sätt och leva och därmed ingen ”quick-fix”.
Jag har däremot sett framsteg att han lyssnar på mig bättre. Inte så konstigt egentligen eftersom jag gått omkring och pratat med honom hela tiden när jag gick hemma. Jag måste ju vara tydligare för honom nu.
Detta resulterade i en mycket lyckad långpromenad jag hade med honom vid Delsjöns golfbana igår.
Några bra ögonblick:
Han åt inte hästskiten där här gången. När han väl tog det i munnen och jag sa nej så spottade han ut det. Som grädde på moset kissade han på högen istället.
Han rusar inte fram till andra hundar utan lyssnar mycket bättre på inkallningen. Det var flera hundar vi mötte där jag lyckades kalla in honom utan att han tog egna beslut.
Vi hade en äldre man framför oss som vi började komma ikapp. Tidigare har han rusat ikapp och skällt ut personen när man närmat sig denne. Detta gjorde han inte nu.
Och till sist så var det ett par med sitt barn som stod intill vägkanten. När jag kommer gående så sa kvinnan ”åhh så söt”. Och jag stannade till i någon halvminut och ville förklara mig att han vill nog inte hälsa eftersom han är lite reserverad mot folk. Nu ska jag inte skriva något revolutionerande som att han gick fram för att hälsa för det gjorde han inte.
MEN, han ”attackerade” dem inte som han gjort tidigare. Dvs att han springer fram och skäller ut personen som tittat på honom. Han bara stod där och väntade och tittade på annat. Det tycker jag var stort!

Vi var ute i lördags på lite ärende vid 421 och Stadium XXL. Dumle var med i bilen men fick vara själv där. Han var nog själv i bilen i cirka 40-50 minuter i omgångar. Vi spelade in honom och lyssnade av – de första 3-4 minuter var han gnällig men sen blev han helt tyst. Vi lyssnade inte av allt men vi hörde i alla fall att han lugnade ner sig. Det ger oss lite större frihet - i alla fall när et fortfarande är kallt ute.

Har kollat igenom DVD’n två gånger som jag beställde av Mervi.
Väntar nu spänt på att att få svar på lite saker jag ställt på mail till henne.

Nu ska jag surfa runt lite innan det blir tidig sänggång på Skärgårdshotellet i Nynäshamn.

Ett halvhjärtat bloggförsök

Har fullt upp på dagarna nuförtiden. Hinner/orkar inte blogga lika mycket som när man gick hemma om dagarna. Vad lite tid man har om dagarna helt plötsligt.

Är inne på min fjärde arbetsvecka. Sitter nu på ovanvåningen på Tallvägen med Johans laptop. Förra veckan spenderades i Nynäshamn tisdag och onsdag och resterande dagar i Göteborg och det var jätteskönt.

Vi har börjat med en ny metod med Dumle som kallas Amichien bonding - våran allra sista ansträngning. Sen känns det som om vi har provat precis allt! Två hundpsykologer och en helt ny metod.

Har beställd DVD och en bok om det som troligtvis kom på posten idag till Göteborg så jag kan inte ta del av den förrens till helgen. Ska bli väldigt intressant och se om det ger resultat.

Det verkar som om jag ska jobba från Göteborg nästa vecka då Klippanchefen har semester och åker skidor. Hem ljuva hem!