Johans julklapp

Jag fick en alldeles underbar julklapp av Johan. Något som jag önskat mig väldigt länge. Jag ska få sjunga in några låtar i en studio.

Jag var lite dubbel när jag väl såg presenten. Jag blev såklart väldigt glad men samtidigt fick jag en sådan prestationsångest. Jag vill liksom inte sjunga in några enkla trallåtar utan då helst de lite svårare.

Har nu börjat så smått att öva på Christina Aguileras Hurt. Det är den svåraste av alla låtar jag valt ut och jag vill verkligen att den ska bli bra. Jag vet inte heller om jag kan sjunga låten bitvis eller om jag måste sätta låten i ett svep. Om jag måste sätta låten i ett svep gäller det att ha tungan rätt i mun och ha fullt fokus.

Andra låtar jag funderat på är bland annat:

It Can Only Get Better - Gjord av Amy Diamond

Hela Världen För Mig - Gjord av Sanna Nielsen

Let Me Love You - Gjord av Johan Becker

Vi ska även försöka sjunga en duett ihop och då fastnade vi för Stjärnorna - Gjord av Marie Bergman & Roger Pontare.

Om det finns tid över har jag sagt till Johan att han ska få sjunga en egen låt och då blir det nog en låt som Magnus Carlsson har gjort för jag tycker de har lite av samma röstläge. Hans låtar passar Johan bra.

Var precis ute och sprang och det är absolut något jag inte ska göra innan jag sjunger. Inte om jag vill kraxa som en kråka iaf. :)

Vem är jag?

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd. Känner inte igen mig själv.

När jag skulle åka och springa vid Stora Delsjön som jag gjort en herrans massa gånger körde jag fel - inte en gång utan två gånger!!

Jag blir helt dum i huvudet av att gå hemma hela dagarna - bokstavligt talat.

Jag körde helt enkelt fel eftersom jag var så tankspridd. Det händer väldigt sällan annars. När jag äntligen kom fram och skulle börja springa såg jag att jag även glömt att få med mig tidtagaruret så jag fick gå efter mobilen.

Tidigare under dagen när jag pratade med Johan kom jag på mig själv att jag glömmer av vissa ord. Det känns som man inte kan föra ett normal samtal längre. Min hjärna är som kola just nu - väldigt segt.

Det kanske låter roligt när jag skriver detta men jag börjar allvarligt talat bli rädd.

Jag kan så mycket mer än att bara sitta framför facebook eller tjafsa med hundfolk på vovve.net.

Det enda botemedlet som finns just nu mot min smygande alzheimers kallas jobb.

Håller tummarna att 2010 blir ett kanon år!

Smått panik

Börjar få smått panik nu över jobbsituationen. Alla dessa helger innebär att jag är bakbunden att söka och följa upp jobb. Det konstigaste av allt är att jag fortfarande har en anställning. Antar att man får vara glad för det lilla.

2009: Året jag jobbade 4,5 månad totalt. Det suger.

Denna eviga längtan

Och då syftar jag varken på längtan till jul eller Shirley Clamps gamla schlagerdänga.

I förra veckan kunde han ringt allt ifrån onsdag till fredag. Ringer kl 9.30 på fredagen med kompletterande frågor. Skulle återkomma senare under dagen. Satt som en zombie framför telefonen, vågade inte ens dammsuga.

Öppnar mailen imorse och ser ett mail från honom:

"Det kom tyvärr saker i vägen och jag måste meddela att vi inte kommer att hinna gå vidare förrän efter nyår. Hoppas att du kan vänta lite till på besked."

Kul. Not.

Dumle - ett småbarn?

Det slog mig precis när jag läste en blogg om en gammal klasskompis och hennes två små barn. Att ha Dumle är precis som om ha småbarn.

Jag och Johan har inte gjort något spontant ihop på ett halvår nu. Det är ju inte så att man sticker ner på stan för en spontanfika eller att gå runt och titta i affärer bara sådär. Vi har knappt varit på Liseberg heller, trots att vi har entrékortet. Vi borde gå dit nu innan de stänger för juluppehåll för det är så mysigt där.

Vi fick två olika presentkort på restaurang i bröllopspresent som vi heller inte kunnat utnyttja. Eftersom jag själv är en planeringsmänniska känns det dumt att ringa in hundvakt några timmar innan. Jag vill helst att personen ska få veta det minst en dag i förväg. Oftast när man planerar mat så bestämmer man sig inte i förväg om man orkar laga den eller om det blir ett restaurangbesök. Det är ju inte så att man bestämmer att på lördag kl 19 behöver vi hundvakt för då ska vi på restaurang. När lördagen kommer kanske man är sugen på taco hemma istället.

Dumle är jättemysig på alla sätt och vis men ibland känns det hopplöst. Inte nog med att han har separationsångest när jag går ut, han är även rädd för människor han inte träffat tidigare. Han är väldigt nyfiken på dom men när dom tittar honom i ögonen blir han som förbytt och gapskäller rakt ut. Detta hände senast i Nordstan igår när jag miljötränade honom där. En unge gick bara rakt fram till honom och han blev ju livrädd.

Kanske det är så att om man har löst separationsångesten kanske han blir självsäkrare och inte så rädd för människor?

Jag har hört att agility och sök stärker en hunds självförtroende. Sök gör vi varje dag mer eller mindre men agility får han vänta med till våren. Anmälde mig förövrigt till SBK Göteborgsavdelningen men får se om jag kan gå den kursen eller om det blir i Klippan.

Väntar spänt på ett telefonsamtal nu.

I längden kommer det inte funka att ha det såhär med Dumle. Till exempel när vi får barn ska man ju inte behöva försöka hitta hundvakt när man ska till BVC i en timme.

Hur mycket det än kommer skära i hjärtat kommer det aldrig göra lika ont som när vi fick ta bort Laban. Dumle kommer ju finnas kvar fast i ett annat hem.

Nu ska jag gå ut med soporna i två minuter och spela in honom. Håller tummarna!

Dumle och löpning

Dumle har gett mig min löparglädje tillbaka!

Det är så svårt att komma tillbaka när man varit sjuk och/eller förskyld och det är så lätt att jaga tider. Nu har jag sprungit med Dumle både idag och igår och det är jättekul. Jag kan inte hänga upp mig på tider för ibland stannar jag till så han får kissa eller bajsa. Vet inte heller exakt hur långt jag sprungit eftersom jag springer lite vart det behagar och där jag delvis kan släppa honom lös.

Har varit rädd att jag springer för långt med honom och att han inte orkar men han hänger på bra. Beviset att han inte är trött är när han för springa fritt - han springer och accelererar som en tok, ibland ligger han säker 30-40 meter bakom för att sedan kuta ikapp mig.

Nu gäller det att jag bygger upp hans leder och muskler försiktigt - konditionen har han iaf.

Nu är det redan 1 december och på god väg mot jul. Kan inte säga att jag känner någon julstämning än trots adventspyssel igår men det kommer väl i sinom tid.

På onsdag är det en vecka sedan vi kopplade in hundpsykolog nummer två för Dumle. Nu går vi med myrsteg framåt, sakta sakta.

Det kanske lutar åt jobb i Klippan - får se den 11 december.