Första löptävlingen i år

Idag sprang jag Näsetloppet - en kvartmara i kuperad terräng, alltså 10,5 km.

Jag är supernöjd med tiden och hade inte kunnat springa snabbare. Under en del av loppet var jag så trött att jag funderade på varvet och om jag verkligen ska springa det i maj.

Det gick fort i början - väldigt fort. Första 2 km gick på 10.15 min. Tror inte att jag tog ut mig i början för jag kände att jag hade kraft i slutet ändå.

Efter 4 km kom första vätskekontrollen - jag skrek "vatten?" och hon svarade "vatten" men när jag smakade var det energidryck. Dåligt av henne, hade tänkt att hälla det över mig för svalka - inte så roligt med kladdig energidryck över hela kroppen. Det finns ju faktiskt dom som inte tål sån dryck, det kan ju slå ut magen på dom. Som tur har inte jag några problem med sånt.
Nästa kontroll jag valde att dricka från var efter ca 7,5 km och där fanns det vatten!
Egentligen skulle jag aldrig dricka något alls under en så kort sträcka men eftersom jag sprang så hårt kände jag att jag behövde det.

Min klocka visade 59:04 när jag gick i mål - min officiella tid blev 59:03!
Plats 63 av 222 för damer.
Sprang därför i 5:37 tempo allt som allt - riktigt bra för att vara mig och efter allt strul med kroppen jag haft.

Alla mina kollegor sprang bättre än mig så nu är jag livrädd att någon jävel ska jämföra mig med dom - då hade jag blivit så ledsen och sur. Jag kan tänka mig att en person gör det - hoppas inte det!!

Lite i efterhand nu kan jag känna att jag fått blodad tand och funderar på varvet igen.
Jag kan ju faktiskt samma dag strunta i det om jag skulle ångra mig.
Behöver köra något långpass på 14-15 km och ett par intervallträningar innan jag känner att jag vågar.
20 dagar kvar.

Kommer ihåg att jag hade värsta magknipet efter varvet - trodde att jag skulle spy på spårvagnen hem så jag fick hoppa av den och ta en ny, lite senare.
Halva kvällen låg jag i fosterställning och mådde as.
Hade såna känningar även efter Midnattsloppet i augusti förra året.
Idag kände jag inget sån, eller kanske en viss aning bara.

Kanske hela den här skiten med anemi och inre blödningar hade något med magknipet/illamåendet att göra?

Jag är ju helt frisk nu med Hb 134 i tisdags.
Peppar, peppar!

Saknar hundar

Igår var Dumle leveransklar. Har betalat in alla pengar nu. Vill ju ha honom nu!

Det är så tomt och tråkigt utan hund. Har börjat sätta upp annonser där jag erbjuder min hjälp som hundvakt kvällar och helger.
Fick ett napp i början av veckan men hon verkade lite konstig. Hon ringde inte tillbaka när jag ringt henne och hon ringde inte heller när hon sa att hon skulle ringa. Vi bestämde att jag skulle träffa henne på lunchen på tisdagen. På måndag kväll messar hon och säger att hon redan hittat en annan hundvakt. Ganska skum.

Har faktisk undersökt möjligheten att bli volontär. Har skickat iväg till två olika ställen, Hundfrämjandet och Hittehund i Göteborg.

Det hade varit perfekt att få kunna hjälpa till. Det finns så många vovvar där ute som behöver hjälp och ett bra hem.

Hittehund beskrev på sin hemsida att man kunde bl a göra:

- Besöka familjer som behöver omplacera sin hund. - Fotografera och videofilma hundar som behöver omplaceras. - Ledsagare vid hundutredning hos hundpsykolog. Veterinärbesök. - Träna/rasta hundar som stannar i sin familj i väntan på nytt hem. - Göra hembesök hos familjer som är intresserade av att ta hand om en hund genom oss. - Vara kontaktperson för en familj genom omplaceringsprocessen. - Göra hembesök hos utplacerade hundar.

Detta hade varit klockrent för mig!

Hoppas jag får svar snart.
Skickade till Hittehund i början av veckan men har fortfarande inte fått svar. Hundfrämjandet mailade jag idag.

Tog blodprov i tisdags – Hb 134!!! Det är nu andra gången jag ligger över 130 :)
Doktorn ringde i onsdags då jag bokat telefontid med henne. Hon sa att hon fått provsvaren efter koloskopiundersökning vilket visade på normal slemhinna. Det betyder att jag inte har någon kronisk sjukdom i tarmen!
Man undrar ju ändå varför jag fick anemi förra året. Doktorn trodde att jag antingen har jag haft en intre blödning som läkt eller också var det för att jag stressade kroppen med så mycket löpningen. Sprang ju långlöpning på 20-25 km en gång i månaden en period utan så mycket vila emellan plus att jag inte fyllde på med något extra järn.
Envis som jag är fortsatte jag och pressa kroppen varav jag blev sämre. Det hjälpte inte med intervaller eller backträning och till slut var jag sämre än jag var som nybörjare. Har fått börja om från början nu.

På söndag ska jag springa min första tävling för i år. Näsetloppet på 10,5 km. Provsprang den tillsammans med ett par kollegor förra veckan och det var en helt fantasktisk bansträckning. Jättevacker!

Göteborgvarvet närmar sig med stormsteg. Lutar åt att jag ska springa det. Blir glad om jag tar mig runt men helst under 2:10 ;)

Tankar och en klänning

Jag tänker på honom ibland. Jag tänkte på honom igår. Jag grät.

Kollade på dokumentären Hitta hem där de skulle avliva en hund för att den var aggressiv. Jag kunde inte titta, jag såg en skymt av de där sprutorna.

Det är så konstigt – han var helt klar i huvudet och hans hjärta slog – men ryggen var trasig…

Jag är så rädd att jag ska misslyckas med valpen. Laban var så lättuppfostrad, jag var aldrig arg på honom. Han bet aldrig sönder något när han var liten och han var väldig enkel att ha att göra med.

Hade tänkt att gå en promenad igår för det var försent för att springa, klockan var nästan halv nio. Johan var upptagen och jag ville inte gå själv, inte när det börjar skymma. Man går liksom inte bara ut och går sådär själv, det känns fånigt. Då springer jag hellre. Jag saknar alla de där promenaderna.

Jag skulle vilja ha två hundar. Egoistiskt om man bara ser till mig då jag aldrig kommer att sättas i en sådan här situation igen – att det blir så tomt. Rutinerna kommer att finnas kvar även om en hund försvinner.
Om man ser till hundarnas bästa så har dom alltid varandra och slipper vara själva under dagen då inte vi eller hundvakten är hos dom. Visst blir det mer jobb men inte dubbelt så mycket. Det kommer ju även bli något dyrare.
Det är inte aktuellt nu – vi bor i en 2:a, visserligen ganska stor, men nej. Det får kanske bli en renrasig cocker till i framtiden - när vi skaffat hus eller flyttar till större.

Igår shoppade jag en klänning till M&P's bröllop. Hade tänkt att kombinera ihop något jag redan hade hemma men bestämde mig till slut att köpa något nytt. Vet inte vad affären heter med det var samma affär jag och E var och tittade i som ligger på Drottninggatan. Den är röd och kostade 1100 kr. Nu är det bara strumbyxor och något hårspänne som saknas.

Dumle

Jag och Johan har blivit med valp :)

Vi diskuterade fram och tillbaka i mitten av veckan om vi i framtiden ska skaffa hund igen.

Efter diskussioner kom vi fram till att det bästa hade varit att skaffa hund till sommaren då vi har totalt 6 veckor semester med överlapp. Det är mycket enklare att knyta an till vovven då och få så mycket tid som möjligt i början.

Jag kan inte hjälpa det men jag har alltid haft hund i mer eller mindre av hela mitt liv. Att helt plötsligt vara utan kändes så fruktansvärt tomt. Som jag skrivit tidigare hade jag planering att tävla med Laban till sommaren och att nu inte kunna göra det kändes konstigt.
Jag saknar promenaderna man tog efter jobbet och på kvällen eller myset i sängen på helgerna. Laban gav mig sådan glädje.

Jag vill absolut inte ersätta Laban på något sätt och skaffa en hund en vecka efteråt hade känts som ett hån mot honom. Jag vill minnas den fina tiden med Laban men blicka framåt och känna att en ny liten krabat snart är hos oss.

Dumle är född den 25 februari 2009 och är då ca 4 månader när vi hämtar honom i slutet av vecka 26.
Han kommer från Lövestad utanför Sjöbo i Skåne så nu blir det Skånemajoritet i hemmet :)
Han pappa är en 2 årig renrasig engelsk cocker spaniel och mamman är hälften engelsk cocker, hälften Powder Puff och är 4 år.

Till hösten blir det valpkurs och till nästa vår kanske även agility för nybörjare. :)

Alla fina minnen

Lärde honom "give me five" men han brukade alltid lägga tassen i min hand när jag höll upp den trots att jag inte begärde kommandot.
Jag brukade alltid säga att "matte älskar dig" innan jag gick hemifrån.
Jag pussade alltid hans nos på morgonen och la mitt huvud mot hans.
Han var alltid så överlycklig när vi skulle gå ut. Jag brukade hetsa upp honom och säga att "nu är det dags!" eller "ska vi?". Ibland pratade jag och Johan på engelska om vi skulle ta honom nu eller senare – detta för att undvika att han skulle snappa upp "ut och gå" och bli helt galen av glädje.
Jag brukade springa runt, runt i lägenheten så han jagade mig. Till slut blev han så frustrerad att han skällde.
Han skällde alltid när vi lekta hoppa över hinder ute. Speciellt i slalomhindret skällde han – han tyckte väl att det var svårt att koncentrera sig för det är ett krävande hinder.
Man kunde sätta igäng honom genom att säga "zick-zack" (för slalom) eller "balansen".
Ibland kröp han till oss och tryckte sitt huvud mot oss ganska hårt, precis som om han var extra gos sugen.
Han var helt galen på katter och ville jaga dom.
Han ville alltid hälsa på alla hundar och visade inga tecken på aggression någonsin.
På morgonen när jag ätit frukost en stund brukade han alltid hoppa ner från sängen och sakta gå ut i köket och sträcka på sig – redo för morgonpromenaden.
Vi brukade busa tillsammans i sängen och jag låtsasbita honom i halsen och på bringan med handen så han blev helt galen – det slutade alltid med att han skulle hämta min toffla.
Han blev alltid så glad när vi kom hem – han brukade alltid ta min eller Johans toffla och skaka den "till döds".
Ibland hade han dålig andedräkt så då borstade jag han tänder. När jag var färdig berömde jag honom och då blev han så glad och hoppade runt och hämtade toffeln.
Hade tänkt mig köra en agilitytävling med honom i sommar men kom aldrig så långt att jag anmälde mig.
Ibland lyfte jag upp honom i famnen och kastade ner honom i sängen för att busa – då blev han också helt galen och full av bus.
Hade vissa ljud för mig som triggade igång honom.
När vi hälsade på andra och åt middag stod han alltid mellan två folk och tiggde. Alla tyckte att han var så söt och ingen tog illa åt sig för han var aldrig påträngande.
Han var så väluppfostrad så när jag sa "gå och lägg dig" gick han alltid och la sig.
Han var aldrig skällig förutom om jag inte bad honom att skälla eller när han såg "kissen".
Han verkade förstå skillnaden på att ut och gå och åka bilen. När jag sa att vi skulle åka bilen letade han sig omkring efter bilar när vi kom ut och var på väg mot bilen.
Johan lyckades alltid klia på ett speciellt ställe på örat så han hade läten för sig av välbehag.
Han verkade fatta när det var helg för då låg vi båda kvar och pratade. Han ville alltid komma och gosa emellan oss.
Det var oftast Johan som tog honom på morgonen på helgerna. Det visste han om och brukade sitta och glo i sängen på Johan för att nästan säga "kom igen då, fattar du inte att jag är kissnödig".
Han var så duktig att tala om när han var nödig. En gång väckte han Johan mitt i natten för att det var kris.
Lilla bebisen hade ofta våteksem men hade inte haft det sen dec/jan. -07/-08 så jag sa peppar, peppar att det inte kommer. Dessvärre hände något ännu värre.
Ibland ville han bada i Delsjön trots att termometern låg på nollan.
Han var alltid så duktig när jag klippte honom. Efteråt var han helt galen av lycka för att vi var färdiga.
Vi brukade leka sök och jag gömde godisbitar av skinka och blodpudding hemma och ibland utomhus. Han hittade dom alltid, speciellt blodpuddingen.
Han var väldigt anpassningsbar och var glad i alla människor. Han var dock lite reserverad mot barn som precis lärt sig gå.
Han lärde sig saker väldigt snabbt. Det tog nog bara 10-15 min innan han lärde sig "trampa" på ett lock som kontaktövning för balansen och gungan.
Han var väldigt väluppfostrad utan att jag lagt ner allt för stor möda.
Han var alltid så glad av sig och man såg direkt när något var fel t ex när han fick våteksem.
Han var så söt i sin reflexväst han hade på sig ute när det var mörkt.
Hna tyckte det va så fruktansvärt roligt med bollar och vi brukade ta honom till en liten grusplan för att leka. Ibland jagade vi honom när han hade bollen, det tyckte han var roligt.
Han var så söt när han sovit och vi tände lampan och han kisade mot oss.

Jag skulle kunna sitta en hel dag och skriva om Laban. Jag har så många fina minnen som jag alltid komma bära med mig.

Laban tillförde en sån glädje så man blir helt varm i kroppen.