Ren fakta - vi gjorde rätt

Det var så svårt att ta in allt. Johan ringde veterinären han träffade på fredagen.
Efter jag läst igenom deras konversation kändes det som en sten som föll från bröstet. Man har hela tiden gått omkring och undrat om man tog rätt beslut. Tänk om vi skulle gett honom en chans.
Nu vet vi att vi gjorde rätt. Jag ska läsa den här texten om och om igen...


Sammanfattning: Samtal med Jenny Axelsson, veterinär

Laban svarade bra på smärtlindringen på fredag eftermiddag. Han blev lite piggare och var mer i gång än vad han varit tidigare på dagen. Han rörde sig lite bättre och reflexerna var hyfsade. Röntgen visade på förändringar i bröst- och ländrygg, men inte så stora förändringar så att det skulle vara någon fara för fas 3-5.

På lördag morgon blev han mycket sämre och kunde inte använda bakbenen. När de ringde till oss tryckte disken så mycket på nerverna i ryggen att han inte kände smärtan, men ryggen och diskarna var ändå sjuka. Han hade alltså egentligen inte så ont de sista timmarna. Däremot var läget allvarligt eftersom han nu övergått till fas 5-diskbråck. Han hade alltså behövt en operation vare sig han hade ont eller ej.

Hans problem var på lördagen spridda till olika delar av ryggraden. Om det hade varit tre intill varandra liggande diskar som tryckt på varandra hade det varit lättare att åtgärda, men nu var det tre diskar som var utspridda över en större del av ryggraden, vilket gjorde det hela ännu svårare.

Det är inte så vanligt att det går så här fort. Däremot är det nästan att föredra för hundens skull, eftersom så här svåra diskbråck oftast kommer tillbaka. Om vi hade fått hem honom hade det ändå varit en rätt stor risk att han ganska snabbt hade blivit sämre, och då hade ju hans (och vårt) lidande förlängts ännu mer. Med tanke på hur svåra diskbråck han hade så hade han troligtvis i bästa fall fått några (jobbiga) månader till efter en eventuell rehabilitering (förutsatt att den gick bra), utan det hade antagligen kommit tillbaka och till sist slagit ut honom.

Alltså tyckte hon att vi hade tagit helt rätt beslut, och att den snabba utvecklingen till och med var bättre för Labans välbefinnande än om vi skulle ha fått med honom hem. Han hade troligtvis blivit sämre inom ett par dagar igen. Och han hade nog inte ont sina sista timmar eftersom diskarna tryckte på nerverna och tog bort känseln helt, vilket ju fick till följd att han inte alls kunde röra bakbenen.

När det gäller magnetröntgen eller inte så hade det inte gjort någon skillnad. En magnetröntgen som gjorts på fredagen hade inte sett mer än vad skiktröntgen gjorde, eftersom han inte blev sämre förrän på lördag förmiddag.

Eftersom detta gick så snabbt hade chansen varit att vi hade fått ta hem honom på lördagen för att sedan se honom bli förlamad mitt framför ögonen på oss. Det hade varit det värsta scenariot - att först bli lyckliga att han fick komma hem för att sedan få bära ner honom för att han skulle få somna in.

Jag vet inte om jag kan klara mig utan hund. Det är så tomt nu. Har alltid haft något slags djur hemma, det har aldrig varit tomt. Jag ska absolut inte försöka ersätta Laban på något sätt. Jag vill minnas honom med glädje.
Kanske till semestern eller till hösten?
Vi har lovat att hjälpa till att passa grannens hund som är en shih tzu - det kommer nog hjälpa lite.

Makten som människa - avlivning eller ej?

Vi försökte känna efter hur pass värdigt liv han skulle leva, och försökte strunta i vad vi skulle känna och hur ledsna vi skulle bli.

Hur värdigt liv kommer han leva efter operationen? Gör vi detta för hans skull eller för våran skull? Vi visste att det skulle krävas lång rehabilitering.
Han skulle aldrig få bli den Laban han var innan. Busa, leka, hämta bollen, hoppa hinder, agility. Till en början skulle han mycket troligt ligga som ett kolli med förlamade bakben och skämmas. Skämmas för att han inte kunde utföra sina behov och den sorgen när han inte kan hälsa på oss i dörren. Han skulle få skämmas att vi tömde hans blåsa och för att han bajsat på sig. Det fanns en 70-80%-ig chans att han skulle bli bra men vägen dit då?

När jag var 12-13 år höll jag liv i en kanin som jag födde upp med flaska. Denna kanin led verkligen, hon satt håglös i ett hörn och hade förmodligen fruktansvärt ont. Jag höll henne vid liv för min skull för jag visste hur hjärtskärande det skulle vara för mig när hon gick bort. Hon hade en stor böld i munnen lika stor som en halv tennisboll. Hon kunde inte äta vanlig mat, jag gav henne mjuk bröd. Till slut självdog hon i fruktansvärda kramper - och jag var helt förstörd. Jag har lovat mig därefter att alltid sätta djuret i första hand. Jag var bara 12 år men jag lärde mig något av det.

Nu sitter jag här med hjärtat utslitet från bröstet och är helt förstörd. Jag mår så fruktansvärt dåligt och saknar honom något otroligt.

Jag varvar att gråta tills jag tappar andan tills att jag andas tungt och lugnt.

Jag kan fortfarande inte tro han är borta - för alltid...

Jag är helt förstörd.

Matte och husse älskar dig

Det går inte beskriva den smärta jag känner i bröstet. Jag är så fruktansvärt chockad. Det är en sådan tomhet just nu. Jag förstår inte...

De ringde kl 11.05. Det hade blivit värre. Han var nu helt förlamad i hela bakpartiet.
Operationen skulle kosta minst 40 000 kr. Det värsta var dock rehabiliteringen efteråt. Han skulle vara förlamad efteråt - hur länge visste de inte. Det kunde ta flera månader. Han skulle få gå på hundsim. Ett par veckor efter operationen skulle han inte kunna kissa och bajsa normalt. Han hade fått gå på laxermedel och jag och Johan hade fått lära oss tömma kissblåsan. Vi hade fått bära omkring honom och hålla upp rumpan utomhus.
Det fanns en 80% chans att han skulle bli helt återställd men det fanns inga garantier. Nya diskbråck kunde uppkomma.

Klockan 12.30 gick vi ner för ett sista farväl. Vi pussade och kelade med honom. Jag lyssnade på hans andetag. Han luktade inte Laban - han luktade kiss och avföring. Jag försökte trycka min näsa mot han öran för att lukta på honom - en svag doft av Laban kunde jag allt känna. Han kunde inte vifta på svansen då han var förlamad.
Det gick jättesnabbt - jag höll min hand mot hans bröst och kände när hjärtat slutade slå.
Jag luktade på honom igen - nu luktade han sån där avlivningsvätska.

Vem ska nu möta mig i dörren när jag kommer hem?
Vem ska nosa i varje Ica-kasse när vi har handlat?
Vem ska mysa mellan oss på helgen?
Vem ska bli överlycklig när vi säger "nu är det dags"?
Vem ska sick-sacka framför mig när vi är ute och går?
Vem ska vi kasta köttbitar och tomater till när vi lagar mat?
Vem ska vi ge matrester till?
Vem ska vi leka sök med och kasta boll med?
Vem ska dra in grus med sina små tassar?
Vem...

Matte och husse älskar dig <3

Laban blev 4 år 8 mån och 18 dagar.

Ingen kan ersätta honom. INGEN!

Livet är så jävla orättvist! Varför?

Ny status...

Vet ringde för någon timme sen. Han hade positiv information.
Laban hade svarat bra på de antiinflammatoriska tabletterna och smärtstillande så han var inte en operationskandidat för tillfället. Han ska nu sova över på Smådjursakuten för observation. Vi gick förbi och träffade honom för att ge honom hans filt. Han hade en tratt på sig för att han inte ska bita bort kanylen i benet. Han stog på benen i alla fall även fast det var vingligt.

Om han blir bättre tills imorgon får han komma hem. Då är det strikt vila som gäller - inga trappor, ingen lek, inte upp i sängen eller soffan. Vi får helt enkelt binda fast honom för hans eget bästa.
Han kommer även få påbörja en rehabilitering dvs hundsim och eventuellt massage.

Jag tycket det är väldigt viktigt att han inte har ont. Ställde frågan om diskbråck på vovve.net och fick massa positiv feedback tillbaka. Det kanske inte ser så mörkt ut ändå.
Vissa av hundarna hade t o m genomgång operation men bra utgång.

Vi håller tummarna...

När det ena var över kom det andra bakslaget

Kan bara konstatera att undersökningen och kvällen innan med laxermedel gick över förväntan.

Självklart gjorde det bitvis ont under koloskopin men jag fick två doser av lugnande så jag sov lite. Undersökningen kändes som fem minuter men Johan, som fick vara med inne denna gång, sa att det hade tagit tjugo minuter.
Det värsta var nog när de före undersökningen satte en plastkanyl i armvecket - jag är så fruktansvärt rädd och nojig så det kom en tår. Denna kanyl använde dom för ge mig lugnande igenom.
Det konstiga, men positiva såklart, var att de inte kunde se något konstigt i tarmen. De tog prover som kommer om sex-sju veckor. Vi får se då. Vet inte varför jag fick anemi.

Nog om mig - det har hänt något fruktansvärt! Något som jag aldrig trodde skulle hända - inte såhär tidigt i alla fall. Jag åkte hem från jobbet idag kl 10.20. Johan har inte jobbat alls idag.

Eftersom jag gått och oroat mig så fruktansvärt över denna undersökning så firade jag och Johan med tre-rätters på El Corazon igår.

När vi kom hem så märkte vi att Laban gnällde till när han mötte oss i hallen. Jag började känna på honom varav han gnällde igen.
Han hade problem att hoppa upp i sängen och man märkte att något var fel. Han ville inte leka med sina leksaker och var helt apatisk.
Jag trodde det var något tillfälligt och sa att vi avvaktar tills imorgon.
På morgonen när jag gick upp låg han under sängen, som han gör ibland.
Jag gick och duschade och när jag skulle klä mig i sovrummet kallade jag på honom - men han orkade inte. Jag förstod att något var fel. Han orkade heller inte hoppa upp i sängen.
Vi öppnade dörren så han fick kissa - stapplandes ut försökte han hålla upp ett ben. Man såg att hela bakpartiet var ihopsjunket.
Vi bestämde att jag åker till jobbet och Johan tar honom till vet. Vi fick en tid kl 8.40 på Smådjursakuten fem minuter härifrån.

Vid halv tio ringer Johan och säger att de misstänker diskbråck. Då började jag storlipa mitt i kontorslandskapet. Jag kände direkt att jag ville ringa pappa för att se om han hade någon erfarenhet vilket han inte hade. Messade och pratade även med E. Jag bestämde mig för att åka hem. Sa till mitt SU, gråtandes, att det nog var bäst att åka hem. Ringe även gruppchefen som hade full förståelse.

Han var uttorkad då han inte druckit något inatt så de satte dropp på honom. De gav honom även smärtstillande. Nu ligger han på Smådjursakuten i väntan på skiktröntgen och/eller magnetröntgen. De ska höra av sig i eftermiddag för att tala om ifall han blivit bättre.

Det värsta är att vet. vet inte hur omfattande skadorna är. Det kanske räcker med smärtstillande plus vila. Det kan också vara så att flera diskar är trasiga - det skulle innebära en smärtsam operation, runt sex månaders rehabilitering och 10 000 kr fattigare. Och det är inte säkert han blir helt återställd och diskarna kan börja läcka igen.

Jag gör inte en operation för min eller Johans skull - jag gör det för Labans skull. Om det värsta scenariot skulle vara den beskriven ovan är det lika bra att han får somna in. Och det är inte på grund av pengarna! Om operationen skulle innebära smärta för honom och sex månaders smärtsam rehabilitering gör jag det inte. Man får inte vara egoistisk i såna här lägen - alltid tänka på djurets bästa och inte på mig som gråter...

Det är flera timmar till eftermiddag än - det blir en lång väntan.

Imorgon

Imorgon kl 13 börjar fastan. Kl 17 går jag på Laxabon. Önskar att det var helg nu så man är över med hela skiten.

Har ställt in maskeraden på lördag - även om jag kanske känner mig fullt frisk kan jag inte svara på hur jag kommer må psykiskt. De kanske hittar något där inne som inte ska vara där. Hoppas verkligen de inte hittar något.

När jag pratade med doktorn i förra veckan verkade han vara helt flummig. Han kom bl a inte ihåg att en gastroskopi hade genomförts på mig.
Johan pratade då med chefsöverläkaren som gav mig mycket bättre information:

UC uppkommer alltid i ändtarmen från början, och eftersom man under rektoskopin gjorde prover på ändtarmen och dessa inte visade på att det skulle kunna vara UC kan man i princip utesluta detta som sjukdomsorsak. Problemet kan däremot mycket väl ligga i tjocktarmen istället, men detta lär i så fall visa sig på koloskopin. Tänkbara anledningar till blödningarna kan vara Crohns sjukdom, polyper eller i värsta fall tumörer (det sistnämnda är dock inte alls troligt, det drabbar nästan uteslutande gamla personer och inte kvinnor i min ålder).

Det viktigaste för mig var nog:

Så länge man har bra blodvärden är det inga problem att träna. Skulle det vara så att blodvärdet går ner är det kroppens sätt att säga ifrån att den är trött – och då får man lugna ner träningen till dess att man mår bättre.

Läste att de ska sätta en kanyl i armen för lugnande under en koloskopiundersökning. Vet inte om jag kommer klara av det. Klarar ju inte ens av ett vanligt blodprov utan att jag mår illa och blir snurrig! Hoppas de kan sätta den någon annanstans.

Hoppas heller det inte gör allt för ont.

Matlåderace

Fy sjutton vad utmattad man är nu.

Igår var vi till Ica och storhandlade för ca 870 spänn. Idag gick vi igång på tre olika rätter till matlådor i veckan.

Se för er själva...

Mustig gryta men stark korv

Åtta lådor till Johan och sju till mig om man bortser från grytan

I eftermiddag/kväll blir det spinning för Johan och step för mig.
Snacka om att man kommer stupa i säng sen :)


Förövrigt var det en helt ok låt som vann igår även fast jag höll Sarah Dawn Finer högt.

Sjalvisning

Idag var jag på en sjalvisning som Annelie var värd för. Affären heter Sisters Unlimited och hade jättefina sjalar från Indien.

Tänkte köpa en billig först som var fräck men sen blev det en klarröd istället som jag kan ha till M&P's bröllop. Det blir kanon!
Den kostade 770 kr men det var 20% i hela butiken denna kväll så den kostade "bara" 616 kr.
Kanske jag kan använda den till en klänning jag redan har? Då blir det inte så dyrt i slutändan plus att jag kan använda sjalen till andra outfits.


Min bejjb var tillbaka från Barbados nu. På lördag åker jag, hon & A till Borås för shopping och Thai Silk - det ser jag fram emot!

Hb-värdet var förövrigt helt ok idag - 126.
Kanske inte läcker blod trots allt. =)

Inte så bra

I lördags körde jag ett backpass - uppför Sankt Paulibacken fyra gånger.

På söndagen vaknade jag med illamående. Magen var inte i topptrim när jag väl gick på toa men som tur var spydde jag aldrig under dagen. Illamåendet höll i sig under hela dagen.

Måndagen var bitvis likadan. Magen var likadan och visst illamående. Hade även kramphugg i magen. Och självklart skulle jag få mens på det, begynnande iaf. Var på jobbet hela dagen men stack efter exakt 8 timmar då jag och Johan skulle på bio och se Män som hatar kvinnor. Förörvrigt en mycket bra film! Kanske den bästa svenska film jag sett!?

Idag är jag likadan i magen. Får vissa hugg ibland men har inget illamående. Som tur var verkade inte mensen sätta igång.

Har en teori att när jag körde backpassen så höjde jag pulsen så mycket att ett av ärren gick sönder i magmunnen. Den läcker säkert blod nu. Magar klarar inte av blod och man brukar må illa och/eller spy av blod. Men detta är bara min egen teori.

Pratade med min läkare på vårdcentralen och hon sa att hon misstänkt hela tiden att det förvinner blod någonstans ifrån. Hon ringde mig i ett annat ärende då jag bett henne ringa mig för laktosintoleranstest. Ska till vårdcentralen i eftermiddag för att ta blodprov. Det kan bli intressant för om mitt Hb sjunkit väldigt mycket - då är det svart på vitt att jag blödit under dessa dagar.
Jag är verkligen kass i magen. Inte ens järntabletterna hjälper nu.
Jag har det under kontroll iaf. Behöver inte ha tillgång till en toa hela tiden.

Har blivit så trött på kvällarna nu igen. Det känns som om jag kan gå och lägga mig kl 21 utan problem.

Hela den här veckan är uppbokat med aktiviteter - hoppas jag klarar det.